Jag har en ständig kamp med min ångest. Den har pågått i typ 20 år nu. (Helt sjukt att jag blivit gammal nog att kunna säga så! Kanske ytterligare något att ha ångest över?) Och enligt emotionssociologin, vilket är ett fält jag verkligen anser underskattat, så är ångest inte en riktig känsla, utan en intellektualiserad omskrivning av rädsla. Och det är ju jättespännande, för bortsett från min ångest så är jag ju verkligen inte rädd särskilt ofta. (Ska man analysera kan man säkert börja filosofera om att jag kanske borde bli rädd lite oftare, så skulle kanske ångestnivån också sjunka?) Men faktum är att jag är galet orädd. Men det finns inte så mycket att vara rädd för när man är jag, när man lever sitt liv som jag. Jag nyttjar min tid till det och dem jag tycker är viktiga, jag fyller vardagen med min största passion i livet, jag nöjer mig med de små sakerna som att ha kunnat påverka liiiiite åt det bättre för någon, så som att skapa ett leende. Jag ska på inget sätt rekommendera att leva som mig, för det är onekligen stormigt som satan och utmattande och uppenbarligt ångestframkallande. Men det resulterar också i att jag skulle kunna dö imorgon och det skulle inte göra mig någonting. Min bekantskapskrets är hundälskare, så någon skulle säkert ge Tequila ett jättebra hem att åldras sina sista år i. I övrigt har jag inga lösa trådar. Visst hade det varit kul att fortsätta stalka Leonardo genom hans konstverk, men hade det varit sååå viktigt så hade jag ju gjort det snabbare. Så känner jag inför det mesta. Har jag inte gjort det så beror det på att det i grunden inte var så himla viktigt för mig heller.

 

Det är skitbra att vara orädd. För när man inte är rädd så kan man vara lugnet som många runt omkring behöver. När jag får sladd med en bil så kan jag tänka och häva sladden. När andra tappar greppet gör jag en plan. Och när man inte blir rädd så trissas stämningen inte heller upp. Människor är flockdjur och mekanismerna är egentligen jävligt primära. Jag kan gå hem till någon läskig person som prövar morra åt mig och precis som en morrande hund ger den sig oftast som allt när det inte biter på en. Det här är vad man i branschen kanske skulle beskriva som lågaffektivt bemötande. När det gäller saker som morrar är hela jag ett enda lågaffektivt bemötande. Och det är väl kanske tur, om man betänker att socialtjänsten tillhör en av de mest hotade yrkesgrupperna i samhället.

 

Men det gör också att jag har svårt för rädsla hos andra. Och det är inte så lätt om man betänker att det är en jävligt rädd tid vi lever i. För folk är rädda för tamme fan allting idag! Flyktingströmmen är läskig, tiggarna är läskiga, hen är läskigt, att sjunga nationalsången fel, på arabiska eller med någon annan kreativ twist är också läksigt. Missbrukarna och kriminella är läskiga, miljöutvecklingen är läskig, giftiga tillsatser i mat är läskiga, sjukdom är läskig, annorlunda människor är läskiga och ingenting i denna värld gasar upp folk så mycket som en vit skåpbil. 

Förrut hade ju folk någon typ av filter. Någon typ av rimlighetstänkande om vad som utgjorde en omedelbar fara. Eller någon form av värdighet i att man inte började hyperventilera bland folk vid tanken om att nationalsången går att översättas till arabiska. Undrar om mina samiska kollegor skulle flippa över att jag kollat upp översättningen på deras nationalsång? Undrar om jag skulle bli näthatad om jag sjöng den? Troligen inte (...eller kanske, men då mer för att jag inte kan sjunga, än att jag skrålar en översättning) och det är precis lika sjukt att det blir ett sånt liv över en arabisk version av den svenska. Var är faran? Hur fast i sin egen rädsla är man när man inte kan se att det här är en hyllning? Och hur pinsamt är det inte att man kissat på sig över en sån liten grej? För några år sen hade jag ett vapen viftandes i mitt ansikte, så snälla försök förklara för mig hur du blev jätterädd om din säkerhet för att en flicka i TV framförde en sång. Tycker du inte själv att det hela låter jävligt pinsamt? På samma vis som jag tycker att det är jävligt pinsamt att vara rädd för kaniner, för det är en av de få saker jag är riktigt rädd för. Jag har ju kollat upp det här och kanindödligheten i Sverige är inte jättehög. Skitpinsamt! Men jag fläker ju inte upp det här på Facebook. Jag försöker ju inte övertyga andra om att vi ska samlas till en här och förinta kaninerna innan de förintar oss. För att jag fattar att det är både irrationellt och pinsamt. Jag har ju någon typ av värdighet!

 

Jag kan villigt erkänna att jag tog en fantasy-överdos under uppväxten. Jag har växt upp på litterära verk i stil med Tolkien, Eddings och Harry Potter och jag har inte bara läst dem ett varv. Det är är litteratur som romantiserar mod. Så jag kanske har blivit lite hjärntvättad. Men är det ändå inte rätt rimligt att vilja och prova besitta lite mod?
Alla dör, cilvilisationer har kommit och gått. Romerska riket innefattade som störst 5 miljoner kvadratkilometer. Men det föll, för att allt förr eller senare faller. För att allt tillslut har sitt slut. Det är så det alltid har varit och ingenting vi människor gör kommer att kunna ändra på det. Må det gälla miljökatastrofer, läskiga skåpbilar eller "islamisering och euroasien" eller vad nazimuppar nu kallar det. Vad som däremot ibland består är historia. Och det här får stå för mig såklart, men jag vill inte att vår generation, vår tid ska bli ihågkomna som de här irrationella fegisarna. Det är fåfängt av mig, men det känns inte okej. Fatta lite mod och skapa något som inte bygger på rädsla istället. Sök efter inspiration istället för potentiella faror. Centrera dig och försök bli en lugn punkt i stormen, istället för en del av hysterin. Kort sagt; ta dig samman för tusan!