Kan man vara så pretentiös att man inleder med ett citat från Strindberg? Förlåt! Jag kan ibland inte hjälpa det! Jag försöker verkligen att chilla med fancy-referenser och dölja mina snobb-vanor in i det längsta, men ibland kan jag på något vis inte hindra hur det sippar fram. Det har jag aldrig kunnat. Ibland tänker jag att jag skulle skaffa mig en snobb-kompis, som inte hånar mig när jag tänder cigarren snurrandes en bit ovanför lågan, utan redan vet att det faktiskt är så man gör, någon jag kan snobba loss med vid svaga tillfällen och leva ut all pretto-skit jag går och smygkonkar på. Meeen jag bor i Arjeplog, så det känns som en lågoddsare där. Jag var lika udda fågel i Glommers, som i Arvidsjaur som här, så det allmänheten får väl bara bita ihop.

 

Dessutom är det inte så att jag kan alla Strindberg-citat jag någonsin hört i huvudet. Jag fastnade för det där under litteraturgenomgången i högstadiet för att det just då var något jag kunde ta till mig kring. Inte för att jag skrev för att slåss. Eller nja... Jag slogs väl med mig själv. Och skrivandet var vägen till lösningarna, till självreflektionerna och vägen framåt.

 

Nu skyltar jag ju ofta med att inte ha haft en känsla sedan sent 90-tal, så behovet att skriva av sig har tunnats ut. Viktigare saker får ta plats, när man har ork och handlingsstrategier för att kunna bära och hantera mer. När jag var 13 var känslorna starkare och jag var betydligt mindre rustad att hantera dem. Så nu för tiden brukar jag försöka att skriva om mer konstruktiva ämnen, eller åtminstone konkritisera känslan kopplat till ett ämne, ett mönster, en samhällsnorm. 

 

Vilket leder till min andra ursäkt för inlägget. För just idag har jag bara en känsla, ett självvältrande, en rad konstateranden och en isande känsla av sorg in till märgen. Det finns varken integritet, värdighet eller självrespekt från och med detta stycke. Förlåt! Men en gång var det "skriva eller dö" och idag känns precis som en sådan dag.

 

För det är Din dödsdag. 

Vilket jag skuldmedvetet, men ärligt, kan säga att jag inte så noga brukar uppmärksamma, eftersom jag inte är så värst bra på det här med att komma ihåg datum och högtidsdagar. Det är trots allt bara 2 år sedan Fredrik kom på mig med att jobba på Midsommarafton. Men eftersom jag redan mår dåligt så känner jag extra mycket skuld över min egen hopplöshet, att jag inte uppmärksammar det ordentligare, inte ger Dig nog mycket plats i min tillvaro. 

 

Vem är Du då? En gång i tiden var Du en smärt och snäll ung kille med solblekt blont hår som ville rädda världen med mig. En gång i tiden var Du den enda killen bland Dina kompisar som kunde dansa - både pardans och solo och det tyckte Du var ohyggligt pinsamt. En gång i tiden var Du killen som skjutsade runt mig så fort benen bar i en kundvagn vi "lånat" från Konsum. En gång i tiden lärde Du mig snusa, svepa en folköl i rekordtakt och tungkyssas. En gång i tiden så var jag så fullt övertygad om att jag skulle spendera resten av mitt liv tillsammans med Dig, och rädda världen.

 

Men det är svårt att rädda världen när man inte är överens om vad den behöver. När man inte ens kan vara överens om tolkningen på ett sms och hela tiden upplever olika tonfall i vad den andre säger och är svartsjuka och osäkra och förvirrade 14- respektive 16-åringar så är "rädda världen" ett ganska oöverkomligt projekt att ta sig an. Särskilt om man slänger på ett litet drogmissbruk i ekvationen.

Men vi försökte. Vi försökte verkligen hitta en väg att leva tillsammans. Jag vill gå så långt som att säga att jag aldrig försökt så desperat att vara med någon som med Dig. Och Du försökte precis lika mycket, även om jag kanske inte riktigt såg det då. Vi försökte tills vi hade blodsmak i munnen och vansinne i sinnet. Och vi försökte mer än många av de skiljsmässo-familjer jag hör talas om. Vi försökte men det funkade inte. 

 

 

Men efter det så gick Du från den här härliga empatiska om än rätt reserverade killen med så mycket lyster och karisma i Ditt sätt till att bli någon helt annan. 

Från smärt till mager. Från lyster till gulblek. Från blond - till blodblandade hårklumpar och annat smuts.

Och Din arma stackars själ... Jag ska inte säga att min inte stympades, men jag var å andra sidan inte så mycket att hänga i granen till att börja med. Du däremot... Du var ingen kärvänlig person. Du var inte heller typen som stojade. Men Du var så otroligt trygg på något vis i vem Du var och vad Du kunde. Du var så klar med Dig själv på något avslappnat vis att jag, som i princip aldrig känt mig trygg nånsin i mitt liv kunde vara just det i Dina armar. Korta stunder som avbröts av min egen omogna svartsjuka förvisso. De stunder Du var Du, så var Du en av de bästa personerna i världen helt enkelt. Men de stunderna blev verkligen kortare och kortare. Du blev stympad, förkrympt. Tappade förmågan till allt fler och fler saker. Det är så obegripligt hur någon som korta år innan försökt så hårt på alla sätt och vis för en puppy love-förälskelse kunde försöka så lite för sin egen överlevnads skull.

 

Och idag saknar jag Dig så oerhört mycket. Saknaden är såklart konstant, men intensiteten i det hela varierar. Och senaste dagarna har varit brutala. Jag vet inte om det är Din årsdag som spökat eller om det bara är jag som är så tragiskt, patetiskt jäkla ensam att jag bygger upp en enorm saknad av det förflutna för att den är mindre skämmig än att måsta medge längtan efter en annorlunda framtid? För även om jag älskade Dig så kan jag ju verkligen inte påstå att Du var mitt livs stora kärlek heller riktigt. Jag vet verkligen inte. Om det fanns ett uns kvar av den gamla Du så hade den kanske hjälpt mig klura ut det. Men inte ens ett uns av Ditt nya jag blev kvar...

 

Och nu kommer den... Utmattningen som kommer när man skrivit och tänkt, skrivit och tänkt. En himmelsk utmattning som gör att man åtminstone för stunden inte orkar tänka så mycket mer, utan kan slappna av och ge upp, ge sig tid att hitta ork, motivation och kunna omgruppera. Imorgon är en bättre dag. Jag kan spela vår låt och låta det skölja bort lite tillfälligt...