Pratade med Moas mamma idag. Min hjälte och förebild. Kändes mycket bättre då... Känns också som om hon har rätt. Det här är den typen av händelser som kommer med jobbet och att det inte kommer vara sista gången heller. Hon har säkert rätt. Och nästa gång kommer jag säkert inte ta det lika illa. Och nästa gång kommer det säkert inte vara fullt lika bisarrt heller. Livet funkar helt enkelt om man inte bara lär sig att rida ut stormarna. Och det brukar jag ju vara bra på. Så det är väl det jag ska göra...

 

Jag har så sjukt mycket saker jag skulle behöva hinna göra imorgon. Helt klart görbart om jag tror att jag orkar att inte vara ett vrak imorgon. Det var ifs planen för idag, men jag var uppenbarligen inte klar med att vara ett vrak. Så fosterställning. Och på hög nivå! Så vrakig att jag inte ens orkade kolla på hockeyn. Fast jag vet att vi vann! Så pass mycket ork har jag tagit mig. Annars vore jag väl snudd på döende.

 

Nej det får väl bli det som blir planen. Imorgon tar jag mig samman. 12 timmar kvar av intensiv självömkan. Sedan ta på sig elefantbyxorna och vara som en människa.