Jag sitter på förmiddagsfikat tillsammans med underbara kollegor och vänner. Alla kvinnor och majoriteten bildade, självständiga och på många vis beundransvärda. På nått vis kommer vi in på VAB, föräldradagar och föräldraförsäkringen.

Men just här blev jag faktiskt aningens förvånad. Samtliga damer, som uttryckte en åsikt kring föräldraförsäkringen (ska sägas att det var en handfull andra töser som inte uttalade sig), menade att det är dåligt att man försöker ge papporna fler "obligatoriska" dagar, att det där är något man måste få bestämma själv.

 

Skämtar man? Det här är precis varför jag aldrig någonsin kommer ikläda mig kategorin "feminist". För så fort det handlar om att kvinnor faktiskt måste ge upp något, då backar hela matriarkatet ner från barrikaderna som lydiga hundar. Kanske inte hela drösen, men en skrämmande stor andel. Och en jämställd föräldraförsäkring har ju många bottnar. Kvinnor har en sämre pension när de blir äldre, just för att det är dem som varit föräldralediga längre, VAB:at och ev gått ner i tid under barnens uppväxt. Det här upplever jag vara någonting som majoriteten kvinnor tycker är orättvist. Men då går det ju kanske inte att protestera när samhället vill gå in och försöka ändra på det, när man nu kastat så mycket uppmärksamhet på en strukturell skillnad könen emellan.

 

Man har inga problem med att poängtera att män måste ändra sin kvinnosyn, att de är delaktiga och måste sluta förtrycka oss till könsstereotypa roller. Men är det inte väldigt könsstereotypiskt att kvinnorna är dem som ska stanna hemma med barn? Män kanske för 30 år sedan var rätt förtjusta i att kunna klappa sin sekreterare i baken när helst de ville på arbetsplatsen. Kvinnor är idag fortfarande rätt förtjusta i att spendera tid med sina barn. Saker förändras. Saker måste förändras och det handlar från kvinnornas sida inte bara om att få. Ska jag kunna kräva av min man att han lägger märke till att det behövs diskas och dammsugas kanske jag måste kräva av mig själv att kolla oljan i bilen någon gång om sänder. Vill jag ha en lika stor pension så måste jag kanske jobba lika mycket också. Vill vi att män ska ta fram en mjukare sida hos sig måste vi kanske ge dem lov och utrymme och tillgång till arenor som tidigare varit oss tilldelade.

Men vad jag stör mig på mest i hela diskussionen blir bristen på barnperspektivet. Någon av damerna benämnde föräldraledigheten som hennes i princip. Men är dem inte barnets? Handlar inte föräldraledigheten till väldigt stor del om att det nyfödda barnets utveckling? De där dagarna är inte dina. De är ungens! Du är där för den. Inte tvärtom, inte för dig själv.

Och kalla mig nymodig, men jag tycker ett barn har rätt till båda sina föräldrar. Snackar vi biologiska barn så har jag som kvinna troligen fått 9 månaders egentid med den där ungen, tid som somliga forskarrön menar är avgörande på många vis. Känns det inte då ganska rimligt att jag måste ta ett kliv tillbaka för att främja att pappan och vårt barn får möjlighet att skapa ett starkt band?

Jag vill mena att frågan gällande föräldraförsäkringen är spjutspetsen som punkterar jämställdhetsbubblan. Den är det yttersta beviset på att det inte är jämställdhet man skriker efter på barrikaderna, utan hämnd vissa orättivsor. Det kommer aldrig leda någonstans vettigt, så länge vi inte är villig att diskutera alla orättivsorna, se båda sidorna av myntet och att båda lägren mellan kvinnor och män gör sig beredda att mötas halvvägs.