Ni har sett "Tomten är far till alla barnen" hoppas jag? Jag verkligen älskar repliken från Dan Ekborg om "Ja det är verkligen lärorikt att se hur proffsen hanterar sånt här."

Nu blev jag ju tack och lov inte psykolog, för då hade man väl varit om möjligt ännu värre däran. Men det är ju igenkänningskomik på hög nivå, för det är ju den bistra sanningen. Vi är proffs på att vidga, spegla, skifta perspektiv på ANDRA människors problem. När det gäller oss själva, våra känslor, våra relationer så tappar vi ju greppet precis lika mycket. Om möjligen ännu mer, eftersom det ovanpå allting annat säkert är väldigt vanligt förekommande att man känner sig frustrerad över att man inte kan lösa sina egna problem när man löst samma problem för andra trehundrafemtioelva gånger på samma vecka. 

 

Men i min bransch pratar man mycket om härbärgering, att det är viktigt att med olika tekniker få klienterna att känna att "jag kan hantera the shitstorm du eventuellt tillför projektet". För att det är en rätt vanlig grej, att man inte vill besvära folk med sina problem och för att man redan skäms för sig som det är. Är man bra så vet man hur man förmedlar den här känslan. Är man grym så kan man dessutom backa upp det när det väl gäller.

 

Och här är jag extrem när jag väl sitter på andra sidan bordet. När det är min tur att berätta så gör jag väldigt sällan det. Jag är väldigt misstroende och privat lagd. Personlig - ja! Förtrolig - hellz no!

Dels ska det mycket till innan jag känner mig övertygad om att du inte kommer vilja göra mig illa, varken nu eller i framtiden, och till dess att jag är övertygad tänker jag fan inte ge dig ammunition till eventuella take downs. Jag må vara lite vild och galen på många vis, men jag är fan inte dum. Ska jag vara förtrolig ska du vara lojal och trofast som en hund! Mindre duger verkligen inte.

Och är det inte det, så fastnar vi i härbärgeringen. För om jag väl litar på dig så betyder det att du tagit dig extremt långt in under min hud och det innebär också att jag tycker om dig extremt mycket. Det betyder att jag både skulle leva och dö för dig, det betyder att jag skulle döda andra för dig om det behövdes. Och när jag tycker så väldigt mycket om någon, hur ska jag då kunna berätta om de dåliga sakerna? Även om jag stod ut med att risken att dessa kanske skulle tycka sämre om mig ifall jag sa något, så är jag desto mer orolig över belastningen och den påverkan mina ord skulle ha om jag faktiskt sa dem högt. 

 

Jag är ett stort fan av talk-therapy, men för egen del så kan jag verkligen inte. Inte för att jag inte tror att det skulle hjälpa mig. Jag är rätt övertygad om att det skulle hjälpa mig en hel del. Men jag är inte så intresserad av att hjälpa mig. Jag är inte så säker på att jag får jesuspoäng för att hjälpa mig, ifall det stjälper någon annan. Och det är det jag tror att jag skulle göra, om jag pratade. Så jag gör sällan eller aldrig det.

 

Å andra sidan har jag en rätt knivskarp självinsikt, så jag hävdar att det räcker om jag vet. För det gör jag ju oftast. Jag klurar ju liksom alltid ut hur det hänger ihop. Så jag håller mig över ytan och är funktionell. Vad mer kan man begära egentligen? 

Och ibland, om än otroligt sällan, så hjälper det ju faktiskt inte att säga ett problem högt. I 1 av 10 fall så är det faktiskt så att lagt kort ligger och det inte finns så mycket att göra än att gilla läget och bita ihop. Att prata om det kan förändra synen på hur jag tolkar situationen, men det kan sällan förändra faktum. Även om definitionen i 9 av 10 fall är situationen.