En av de mest fantastiska sakerna med att möta så mycket barn och ungdomar är att man får en andra chans att se sin egen barndom ur helt nya perspektiv hela tiden! Ibland ger de mig såna otroliga tankeställare och självreflektioner!

 

Vi har släktträff i sommar på pappas sida. Här ska sägas att jag har precis lika lite kontakt med båda mina föräldrars släkt. Jag upplevde inte att pappa var den släktiga typen så noga och mammas släkt... Kind of dum i huvudet är dem om man frågar mig. "Dum i huvudet" är ju som bekant en vid term med mycket spännvidd hos mig, men just i det här fallet upplever jag väl att de flesta av dem är väldigt tillgjorda och påklistrade och det är ju verkligen inte riktigt min grej. Jag föredrar ju en avig, taggig, svår människa any day så länge det känns äkta.

Sen tror jag att det hänger väldigt mycket ihop med att vara adopterad. Inte sådär så att släktskapet är mindre. Alltså de känns ju verkligen som min släkt och känner de inte likadant (vilket de allra flesta säkerligen gör!) så är de bigotta svin som också är tämligen dumma i huvudet (vid term som sagt!). Det jag däremot tror blir en skillnad är att man får en mycket mer pragmatisk och rationell syn på släktskap. För är man adopterad så tycker man väl ofta att blodsband inte gör någon skillnad utan att det är relationen som är viktig.

Och jag har ingen relation med min pappas sida, eftersom han inte riktigt tog sig tid att vara den släktiga typen. Jag vet att jag till exempel älskar Torsten, sådär utan att alls känna gubben, just för att han tog hand om pappa så mycket och såg till att han fick följa med på älgjakten även när han blev jättesjuk, genom att skjutsa honom på fyrhjuling så att han skulle orka. Jag tycker det är en så rörande gest att det värker i hjärtat. För det är såna saker som spelar roll när man har en dödshotande sjukdom emot sig. Det är såna saker som spelar roll för mig som anhörig, att han in i det sista fick göra de saker som han älskade. Men jag och Torsten har i själva verket noll och ingen relation. Och det där är liksom ett av de bättre exemplen, för honom kommer jag ju åtminstone ihåg att jag träffat och kan säga något fint om.

Så jag ska inte gå på den där släktträffen. Eftersom jag är så pragmatisk att jag inser att jag inte alls känner de här människorna. Och eftersom jag är rätt introvert och blyg i grunden så känner jag inte heller att det här skulle kunna vara ett projekt att ta sig an. Jag är relativt säker på att det finns många härliga människor på pappas sida, för de känns som en frimodig släkt. Men det känns lite sent liksom. Jag har ju inga band till de flesta av dem och jag börjar vara så pass gammal att det, även om de skulle vara trevliga, inte skulle kunna bli några jättedjupa relationer. Och det är ju bara såna jag egentligen är intresserad av att ha. Så det känns inte pragmatiskt.

 

Men det jag vill komma till ikväll var de där tankarna som slår mig. Att jag är introvert och blyg. Att man kanske borde gå för deras skull? För pappas skull?

Och det där är ju så himla mycket jag i ett nötskal; att det förr varit så himla viktigt för mig att människor jag tycker om ska tycka om mig tillbaka. Jag har verkligen en gång i tiden snurrat mig baklänges i försök att vara vad som helst för att folk som var självklara ändå skulle tycka om mig. Och när jag tänker tillbaka på mig själv som barn och ser det här så känns det ju jäkligt sjukt. För jag är ju den mest migsjälviga personen i världshistorien typ, som nu för tiden är extremt hård med att folk får ta mig väldans mycket som jag är, i all min enkelhet och uselhet. Enda gången som jag går med på att vara minsta lilla bändbar är väl när jag går in i min yrkesroll och tonar ner, trots att jag lärt mig vara otroligt bändbar.

Och på många sätt har jag ju alltid varit lite sån också. Så jag tänker att jag måste exemplifiera vad jag menar så att folk alls ska förstå, för jag tror inte alls det är något jag bjussar på att man ska snappa upp om mig.

 

Ett klockrenare exempel är väl relationen till min moster. När jag var liten var nämligen min moster typ det bästa jag visste. Jag älskade när hon kom upp för att hälsa på, jag älskade att prata i telefon med henne och jag tyckte verkligen hon var det coolaste och roligaste i världen typ. Problemet var att jag upplevde att hon ville att jag skulle vara på ett visst vis, vilket i början säkert var mest mig och mitt huvud ska sägas.

Vad man bör veta om min moster är att hon... Hon är kanske inte riktigt typen som skulle rösta på Feministiskt initiativ om man säger så. Hon gillar väldigt tjejiga grejer. Typ hår och smink och styling. Jag upplever fortfarande att hon har en ganska fixerad bild på könsroller också. Jag säger det inte alls för att vara elak, men det här är trots allt kvinnan som föreslog att jag skulle börja röka istället för att snusa, för att det var mer kvinnligt.

Vad man också behöver veta är att jag är en sladdkusin. Innan adoptionen väl gått igenom var mina föräldrar omkring 40 år gamla +att att de båda är yngst av sina syskon. Och för att ge mig ännu mer sladd på nått vis så är jag dessutom den enda tjejen bland kusinerna, både på mamma och pappas sida.

Så min moster hade med säkerhet väntat, övertaggad i sådär 20 år på ett litet flickebarn som hon skulle kunna tjeja loss med rejält. Och det gjorde hon! Jag minns att jag väldigt ofta fick presenter när hon väl hälsade på och att de var sjukt tjejorienterade; någon sminkgrej, roliga hårspännen, en fin klänning eller liknande. Men det absolut bästa jag visste var att varje gång hon kom upp så klippte hon mitt hår. Det finns en viss risk att hon i alla år trott att jag älskat det för att jag ville vara fin. Men i själva verket var det för att jag då fick ha henne för mig själv en stund och prata bara vi två. Och här har vi verkligen pudelns kärna! Det blev som en ond cirkel. Jag ville så gärna att hon, som just då var det häftigaste jag visste, skulle tycka om mig, att jag uppskattade det här så mycket. Och så försökte jag vara så. Och så trodde hon möjligen att jag var det, på riktigt.

Förutom att jag inte är det. Alls! Det finns helt klart manshaftigare kvinnobarn därute, men jag är inte så jättetjejig av mig och har aldrig riktigt varit det nånsin. Framförallt är jag i grunden inte särskilt ytlig eller fåfäng, utan jag har ju alltid varit en djuping som är mer intresserad av annat. Jag har alltid varit betydligt mer brydd om att ha kul än att se bra ut. Jag har med handen på hjärtat aldrig tyckt att jag är särskilt vacker egentligen, så jag har inte riktigt sett poängen i att ens försöka, utan är man inte snygg får man vara något annat istället. En kropp är liksom bara en kropp och ett ansikte lika så. Jag hann liksom bli 24 år innan jag första gången kände fysisk attraktion till en annan människa och innan har attraktionen alltid enbart legat i det psykiska, emotionella, intellektuella. Och även denna gång kom den fysiska attraktionen sist av dem. Som vuxen idag måste jag erkänna att jag rentav äcklas av ytlighet för för mig är det yttre verkligen inte värt något, precis som Disney lärde oss när vi var små!

Men lik förbaskat så lät jag i princip alla tro att jag var riktigt intresserad av styling, för att bli omtyckt. Det här pågick i flera herrans år och det var alltid en sådan hysteri när hon väl skulle komma upp. Jag städade mitt rum slaviskt (vilket jag inte var minsta noga med till vardags på den tiden) för att hon var pedant. När jag blev liiiite äldre så tror jag att jag städade hela huset, men fortsatte vara extra noga med mitt rum. Jag klädde mig fint, jag kletade smink både här och där... En gång klippte jag min egen lugg (regnbågs-style!) för att hon var hårfrisörska i några år. Det fanns helt enkelt inga gränser.

 

Räddningen, som tillslut gjorde folk av mig vill jag tro, var mina fastrar. Min egen ingifta faster och pappas faster Stina.

Min faster och farbror bodde ju bara i Skellefteåhamn och de har stuga inte så långt ifrån Glommers. Så dem träffade vi betydligt oftare och mer avslappnat, sådär att de ibland bara helt plötsligt dök upp. Och jag minns verkligen en gång då min faster frågade om jag skulle visa henne mitt rum, varpå jag blev helt panikslagen. Besöket hade kommit utan förvarning och jag hade inte städat! Jag trodde alla kvinnor var lite som min moster, så jag tänkte att min faster skulle bli jättebesviken på mig. Men det blev hon inte. Jag minns att hon till och med sa något till mig om det, för att hon nog såg att jag var onormalt generad, som fick mig att förstå att sånt här, det var inte viktigt. Och jag tror verkligen att det var då som det sakta men säkert började gå upp ett litet ljus för mig att det kanske inte är eller ska vara såna saker som spelar roll.

 

Min gammelfaster Stina är kanske en av mina främsta förebilder som kvinna. Minns jag rätt hade hon blivit änka redan innan jag föddes. Hon bodde mitt i obygden med en skitstor gård. Mina första år bodde även hennes svåger Verner där, men han dog han också medan jag fortfarande var liten. Ändå fortsatte hon i flera år att bo därute själv. Hon skottade, hon eldade i vedpannan både för värme och som spis, hade sitt potatisland och körde på utan en tanke på att det här skulle vara för tungt, vad det verkade. Hon, till skillnad från min mormor, hade tagit körkort, hade egen bil och var helt enkelt otroligt stark och självständig. Hon hade egna hobbysar som hon gjorde. Rätt tantiga hobbysar, som att åka med vänninan till Fromheden och spela bingo, baka i sin egen bagarstuga och handarbeta i läder bland annat. Men det var hennes egna och hon tog sig tid att göra dem, vilket inte många kvinnor, speciellt inte äldre, i min släkt gjort. Ända till hennes sista år minns jag henne som en dam med mycket riv i klöset, som fixade och donade väldans mycket för egen hand. Hon var också väldigt klok, på det där bondförnuftiga viset. Någon gång om sänder så sa hon saker som fick mig att förstå, att precis som pappa, så var det här en person som nog i tysthet tänkte mycket på människors känslor, tankar och det sociala samspelet. Mycket empati.

Dessutom hade hon en vuxen dotter, Vivan, i Stockholm, som hon var så stolt över och brukade prata mycket om. Och det som premierades och skröts kring var att hon var smart. Att hon alltid varit så duktig och begåvad i skolan, att hon nu var väldigt framgångsrik och hade ett rätt flashigt jobb, som jag just då inte alls förstod vad det var. Ska sägas att min moster, förutom att vara frisör, är nypensionerad rektor som frilansat lite med eget sen hon gick i pension. Jag minns inte hur långt hon studerat, men hon har som jag minns en väldigt hög examen i bland annat psykologi och hon är också väldigt framgångsrik. Absolut ingen korkad dam, men det framhölls inte alls när jag växte upp, utan bara det här jag idag kallar floskler.

Den här Vivan var dessutom en av min pappas favoritkusiner när han växte upp, så även han kunde prata sig varm om henne och allt roligt, tokigt de gjorde tillsammans som barn. Och det som var bärande i berättelserna var att hon minsann inte hade låtit sig stoppas av sitt kön och vad som var ladylike eller inte, utan hon hade i mångt och mycket vad det lät gjort samma saker som han och de hade haft skitkul. Kul blev mer och mer fastslaget som viktigare än att vara ladylike och så mycket mer applicerbart för mig, som inte egentligen tyckte att det där tjejiga var så kul, utan mycket hellre ville vara med mina killkompisar och bygga små dammar, brottas eller leka krig.

Och jag älskade verkligen att vara hos min gammelfaster också, men inte alls på samma sätt som att vara med min moster. Allting var så lugnt och naturligt. Ingenting var någonsin dramatiskt eller upphaussat, utan väldigt jordnära och vardagligt. Och i efterhand förstår jag mycket väl varför det var så viktigt. För att för att släkt ska räknas som pragmatiskt för mig så vill jag och behöver att det ska vara väldigt avslappnat. Jag vill inte att det ska bli så konstlat att det känns som nyårsraketer när man ska ses. Jag vill att det ska vara sådär vardagligt, att man känner varandra och är så pass bekväma med varandra att det inte är någon stor grej, utan rätt självklart och enkelt. Vi gjorde oss aldrig till för att träffa Stina och hon gjorde sig inte till för att träffa oss. Vi var alla glada för sällskapandet, men det var väldigt lugnt och självklart. Skulle vi väl göra något särskilt så var det ofta något så enkelt som att baka mjukkaka eller göra hemmagjord korv.

 

Jag tror att det är väldigt mycket det lugn som hon gav som gjorde att jag tillslut vågade börja sluta bry mig så mycket om att vara omtyckt, vara mig själv och därför ha möjligheten att bli väldigt omtyckt. Min moster är inte särskilt omtyckt. Folk pratar gärna med henne och är lite nyfikna på hennes fart och fläkt. Men med åren så har jag insett att de flesta himlar med ögonen när de går därifrån. Jag vet inte om de är som mig, att de känner att det är alldeles för mycket fasad. Eller om det beror på att hennes verklighet är så långt ifrån deras att de kanske inte egentligen förstår.

Vad jag däremot vet är att för snart 2 år sedan kom som en främling till den här kommunen. De enda tre Arjeplogare jag någonsin känt bodde långt härifrån. Nu sitter jag här, 2 år senare och har hittat hem. Jag har mött så mycket värme, fått så mycket kärlek och gjort mig så fruktansvärt fina vänner. Och jag tror det beror väldigt mycket på att jag slutade fejka för väldigt länge sen. Jag är mig själv så långt det bara går, det krävs inte så lång tid för folk att pejla in vart de har mig och jag är inte längre rädd för att uppfattas som lite jobbig om jag tycker olika. Jag tror det ligger rätt mycket i klyschan om att man måste älska sig själv för att kunna bli älskad av andra och jag tror att det är svårt att bli omtyckt om du gör dig för bändbar, för då märks det inte om du tycker om dig själv.

 

Och som miljoner gånger förr så tänker jag avslutningsvis på Tusen gånger starkare och Glappet; hur vi ofta säger att folk ska vara sig själva, att vi vill ha en kritiskt tänkande, individuell ungdom, men hur man samtidigt ofta punktmarkerar dem som sticker ut och försöker valla dem till att göra som alla andra. Och det finns ju en bra vits och tanke i det många gånger.

Samtidigt är jag lite rädd. Och hoppas att jag framförallt inspirerar mina ungdomar till att våga ha lite riv i klöset. Allt har ju en balans och den tar tid att hitta. Men jag minns hur lätt det är att bry sig lite för mycket om de där sociala koderna i den åldern och jag minns hur man går sönder och samman i försök att vara saker man inte egentligen är, i försök att bli omtyckt. Så jag ser ärligt hellre att de börjar leta den där balansen och misslyckas några gånger, än att de aldrig ens vågar försöka. Jag har en stark tro till att det finns utrymme för misslyckanden just för att det är ort med just så mycket värme och kärlek. Lägger vi på lite tålamod och förståelse så finns det ingen anledning att tro att de inte skulle nå mål, även om de då kanske kommer gå väldigt olika vägar. Det är lite av min smyg-dogma att det är den bästa rustning och skydd man kan ge dem.