Slängde iväg en jobbansökan igår det sista jag gjorde. Piteå...  Det känns som om jag står med ena foten i elden liksom.

 

Å ena sidan vill jag inget hellre än att stanna i Arjeplog. Arjeplog är hemma nu. Arjeplog är vänner och kärlek och roliga upptåg och ett tryggt ställe där jag har hittat en plats och en roll som funkar. Arjeplog som ort funkar. Jag är lycklig här på många sätt och vis. Världen är logisk här. Enkel och bekant. Hemma helt enkelt. 

 

Och jag ska inte sticka under stolen med att det är vansinnigt skönt att få vara tillbaka på Hornavanskolan - Sveriges without doubt vackraste arbetsplats. Jag älskar mina elever och jag älskar mina kollegor. Det känns också väldigt smickrande med ett så varmt välkomnande som jag fått. 

 

Problemet är att jag är en högpresterande människa. Det kanske inte syns utåt så värst. Men sanningen är den att jag lägger ner vansinnigt mycket tid och omsorg i att ro mina båtar i land. Mitt jobb är mitt liv, min passion, det enda jag egentligen är intresserad av att göra, förutom att kolla på hockey.  Bara tiden jag lägger ner på research. Jag skulle vilja se vem i hela kommunen som lägger ner lika mycket tid på det som mig. Troligen ingen faktiskt. Inte för att vara dryg, men jag tror faktiskt att det är så. Vissa problem har förvisso inte någon lösning, speciellt när man jobbar med människor, men de stunderna är inte nearly så vanliga som man tror, om man bara ger sig fan på att ro båten i land. På mitt fält är jag väldigt kapabel. Självklart att det blir fel ibland. Men jag har å andra sidan inte jobbat så länge. Det är klart att det kommer bli fel ibland. Och när jag väl hittat ett fel så har jag varit väldigt ärlig med dem och gjort mitt bästa för att rätta till dem. Mitt bästa är inte heller fy skam. Faktum är att jag önskar att jag kunde ange mina klienter som referenser. Inte så att jag har ett perfekt score, men jag vet att jag gjort väldigt många kunder nöjda.

Kort sagt; att känna mig bra och lyckad på mitt jobb är väldigt viktigt för mig.

 

Det gör jag tyvärr inte just nu. Och det är ju absolut inte så konstigt, med tanke på att jag inte har någon som helst kompetens för det här jobbet alls. Jag är socialpedagog, inte specialpedagog. I mångt och mycket har jag insett att dessa dessutom står i direkt motsats till varandra. Det är liksom på det stora hela för mycket utmaning, för många saker som jag inte kan, som jag inte har svar på för att det ska kännas helt kul. Och i och med att jag inte kan det jag egentligen behöver kunna så kan jag inte heller göra det jag behöver mest; maxa ut mig. Jag kan inte ge 110%. Jag kommer hit i tid, jag går i tid och jag gör mitt bästa. Men jag får aldrig gå för full maskin och det känns som en själslig förstoppning.

 

Varje dag sen egentligen ganska länge tillbaka har jag en dialog med mig själv i spegeln. Kan jag vara den här personen? Kan jag vara hon som inte sätter jobbet först? Som värderar att känna mig hemma, har ett lyckat privatliv, nöjer mig med att ha världens bästa vänner within reach, värderar kärlek till nått mer än bara tillfällig förströelse? Det är inte så att de här sakerna inte är värda nått för mig. Självklart vill jag ha allt det. Problemet är att jag egentligen vill ha mitt jobb mer. Så frågan är; kan jag ändra mig? 

För några år sedan hade jag och min mo(n)ster en diskussion. Vanligaste tillfället att folk skiljer sig känns som att det är när barnen börjar flytta hemifrån. Man vaknar upp och inser att man egentligen inte har något gemensamt längre, vill olika saker nu. Hon inflikade att det alltid som oftast är kvinnan som går. Jag tänker att det beror på att kvinnor ofta prioriterar annorlunda, tenderar att välja det relationella. Man har drömmar och planer som man hänger upp på en krok för kärlekens skull, längtan efter barn, längtan efter ett hem.

Jag säger inte att det varken är fel eller dåligt. Jag säger bara att jag inte tror att jag kan vara den typen av kvinna. Det yttersta beviset är att jag träffade den bästa mannen i världen. Den bästa personen i världen. Till och med bättre än mina vänner. Och trots all hans glory så har jag aldrig riktigt kunna se långsiktigheten, just för att den skulle inneburit att jag kompromissat bort min karriär, mina drömmar. Det är inte jag helt enkelt. 

 

Så jag slits... Jag vill så gärna stanna i Arjeplog och fortsätta vara lycklig här. Samtidigt som jag börjar inse att jag kanske inte riktigt ryms här. Jag ifrågasätter om den lycka Arjeplog gett mig är värd att en stor del av mig ska dö? Kan jag göra det här? Hur länge kan jag göra det här? Gör jag det bara svårare för mig själv?