Min semesterdag går åt till en av de saker jag går igång mest på i denna värld; att sluka nyhetsflödet såhär innan valet. SVT:s valkompass känns by the way avsevärt mer tillförlitlig, då den åtminstone i mitt fall hamnar bra nog mycket närmare sanningen. Om än den också är långt ifrån vad jag kommer lägga min röst på. För min röst handlar inte om mig.

 

 

Jag är less på att mina klienter ska leva på existensminimum på försörjningsstöd, när välutbildade läkare bedömt dem som sjuka. Är man sjuk ska man vara inom sjukförsäkringen, för att man är sjuk. Man ska vara en del av en rehabiliteringsprocess, istället för att stagnera hos oss på soc. Man ska inte kasta bort människor, utan återanvända dem. Vad gäller bidragsberoende och bidragsfusk har jag näst intill inte träffat någon. De flesta vill jobba. De flesta tycker inte att det är roligt att leva på existensminimum. Problemet är att när man är sjuk så kan man oftast inte se skogen för alla träden och det blir svårt för dem att på egen hand räkna ut vad de behöver för att må bättre och kunna jobba. Vi behöver en sjukförsäkring som är realistisk kring hur det är att vara sjuk, som tar hänsyn till samhällets svagaste.

Jag vill ha en skola där barn får vara barn och inte förväntas vara perfekta, målinriktade studenter och där de sociala målen i läroplanen tas tillvara på. Skolan ska inte bara hjälpa till att bygga läkare och civlekonomer med huvudet på skaft, utan också bygga bra människor. Jag vill att skolan ska bli en plats där alla ryms, där det är okej att vara lite eljest. Jag vill ha en skola där personalen vågar vara pedagoger och vettiga vuxna, istället för att drunkna i papper i försök att hålla institutionens rygg fri. Jag vill tillbaka till sunt bondförnuft, snöbollskrig och lite jäkla is i magen.

Jag är av den fulla övertygelsen att alla kan nå målen och vägen dit heter obönhörligt: mindre grupper. Jag tycker inte att lärarna behöver mer pengar. De flesta av dem har en bättre lön än mig och hemma hos mig så svälter ingen. Vad de behöver är mindre att göra, så de kan fokusera på det som är viktigt. Det är ingen av mina lärarkollegor som verkar lida nöd ekonomiskt. De är välklädda, deras barn är välklädda och alla ser mätta ut. Många av dem har intressanta fritidsintressen. Däremot är de, hela högen, jäkligt stressade, så till den grad att de mår kasst. DÄR har vi pudelns kärna. Ingen ska behöva gå hem från jobbet och känna sig stressad på regelbunden basis. Alla förtjänar att må som mig och ge en high five till hunden när vi kommer hem för att vi än en gång fick chansen att knock one out of the park. Och är inte det görbart, så borde åtminstone alla som vill, kunna få sådär 15 timmar då man tänker på något viktigare än sitt jobb.

Jag vill att mina rara små ynglingar ska kunna vända om. Att du väljer att göra ett fel i ditt liv, hur olyckligt och olagligt det än var, så ska det inte tvingas dig att leva på den mariginalen för resten av ditt liv. Det finns ingen forskning i dagsläget som säger att hårdare tag mot brottslingar ger minskad kriminalitet. Så jag vill att dessa storhjärtade pojkar ska bemötas med samma medmänskliga empati som mina ljuvliga töser, som mår dåligt på exakt samma vis, men ofta hellre väljer att agera innåt och relationellt. Jag vill att kriminalvård och missbruksvård ska ha samma resurser som psykiatrin för det är bara olika sidor av exakt samma mynt. Och jag vill inte höra talas om att vi tar den enda lösning som står oss till buds; i form av privata behandlingshem där outbildade tomtar jobbar. Det är ingen konst i att vara drogfri i en konstgjord miljö, utan vi ska lägga fokus på öppenvård och ADL-träning. Vi ska ge de här människorna verktyg att hantera verkligheten, i verkligheten. Vi ska vara preventiva och socioekonomiska. Vi ska göra det som fungerar, inte det som är populistiskt.

 

Och hur lite jag än stödjer segregerade rättigheter och att man gör skillnad mellan folkgrupper, så tycker jag att vår urbefolkning förtjänar mer uppmärksamhet och utrymme. Jag tycker att det ska finnas en urbefolkningsminister, som jobbar för att deras sätt att leva idag blir uppmärksammat och att vi för en dialog kring hur vi kan bevara deras kultur, utan att kväva dem i samhällets förväntningar. För världen är sannerligen mer ljus när vi tillåter all sorters mångfald.

 

Och vi ska ha både invandring och flyktingmottagning. Har du nått att säga om saken är du mer än välkommen att följa med och bevittna en familjeåterförening där en mamma får krama sin son för första gången på 5 år. Följ med och se och säg sedan att det här är fel. Våra flyktingbarn har blivit jagade, misshandlade, könsstympade och vi har öppnat våra hem för dem. Det är inte fel. Det är mod.
Jag hittar inga trovärdiga källor som säger att det här skulle sänka oss som samhälle heller, fyrkantigt ekonomiskt. Tvärtom kompletterar de oss. För svensken vill i grunden andra saker. Vi vill inte starta egna företag i lika stor utsträckning, för vi vill ha anställningstrygghet. Vi vill inte ha låginkomstyrken och stå och slava på McDonalds, utan vi vill ha det där huset med de vita knutarna. Vårt integrationsarbete är inte ute på drift, utan det ser ut såhär, även om vi självklart alltid ska jobba för att det ska gå snabbare och smidigare. Jag hatar att säga det, men se på USA. Landet är byggt på immigranter. Och det tar tid. Idag finns det gott om svarta politiker, tandläkare, läkare. Det var det inte för 50 år sedan. Likaså kan man se att de med sydamerikanska rötter gör sin entré i samhällets övre lager. Det tar tid att komma dit. Om 20 år finns det inget tvivel att vi kommer ha gott om välavlönade afganer och somalier. Det finns ingenting som talar för att den svenska integrationen inte kommer att komma dit. Vi måste bara acceptera att det tar tid för en folkgrupp att nå gräddan i ett samhälle. Och det beror inte på deras brist på vilja, utan våran rädsla att låta dem komma dit.

Och för mig som jobbar inom socialförvalningen känns det helt orimligt att man ställer grupper emot varandra. Det är inte så att vi flyttar över en påse pengar från äldrevården till flyktingmottagningen. Det är inte så att vi drar in på en tjänst på Vauka och helt plötsligt får en ny tjänst till Pangea. De här verksamheterna konkurerar inte med varandra. Min kommun är en kommun i ekonomisk otrygghet och jag kan lova er; det skärs överallt. Alla lemmar som inte är direkt kopplade till överlevnad övervägs som amputeringsbara. Och flyktingmottagningen är lönsam för återsökningspengarna går inte tillbaka till flykting, utan pytsas ut över alla verksamheter i kommunen.

 

Så min röst handlar väldigt lite om mig. Jag har en akademisk utbildning, jobbar med det jag alltid drömt om och har en skaplig lön. På min fritid umgås jag med en handfull människor jag älskar outgrundligt mycket, som har det ungefär lika skapligt ställt och vi gör ungefär det vi känner för att göra. I mina ögon är det inte vi som behöver något. Vad vi än känner för så kommer vi rodda ihop det på nått vis. Ingen av oss har väl råd att åka på semester till månen, men det är ju ingen av oss som på riktigt måste anpassa bältet efter banksaldot.

Så vad jag vill för framtiden är inte att se mer pengar i plånboken för egen del. Jag vill se humana lösningar för ovanstående punkter. Det är inte jag som behöver hjälpen idag. Jag växte upp i en humanare tid, så jag fick allt jag behövde för att nå dit jag ville. Ingenting var gratis, men ingenting var hellre omöjligt. Och jag vill att alla ska ha den möjligheten. Jag vill att alla ska vakna upp och få göra det de mest av allt i livet ville göra. Jag vill att alla ska nå så långt som sina drömmar. Och det är det jag kommer lägga min röst på.