Det finns mycket jag kan identifiera mig i med Harry Potter-böckerna och det kanske är en av de miljoner anledningar till att jag älskar dem så mycket. Idag tänker jag dock särskilt på Hermiones försök att alltid visa sina kunskaper. Det där var såååå jag! Handen ALLTID upp i vädret och var ingen annan snabb nog, eller verkade ha koll så skrek jag ut svaret över hela klassrummet i ren iver att visa att "jag kan!".

Sen när jag var sådär 18 år och läste svenska C (tror jag) så utbrast tillslut min lärare en av de viktigaste sakerna någon någonsin sagt till mig. "Sara du måste sluta! Jag vet att du kan. Du måste försöka ta ett steg tillbaka och låta andra visa att de också kan, eller ge dem utrymme att räkna ut det, utan att servera dem svaren." Hon sa det här med all välmening och menade att hon själv varit likadan. Och det togs med välmening också. Jag är inte den lättaste personen att hantera, men det här tog jag verkligen till mig av.

 

Jag vill gärna tro att jag förbättrat mig på detta, men idag känner jag än en gång svedan av att vara en besserwisser. Jag har knappt hunnit jobba något alls med mina egna ärenden idag, för att jag varit så fullkomligt upptagen med att hjälpa alla andra att förklara rutiner och Treserva. Dagen har bokstavligen bara sprungit förbi mig. Uppenbarligen har det än en gång fastslagits av omgivningen att jag kan. Och det är ju ifs väldigt skönt att mina kollegor känner att jag är en klippa på det viset och det är väldigt skönt att veta att jag lever upp till det också.

 

Och jag ska verkligen inte klaga, så understimulerad som jag från början kände mig när jag kom tillbaka från sjukskrivningen. Jag gillar ju onekligen pressen. Det enda som känns konstigt är att det är min första vecka tillbaka på heltid. Jag har alltså fått mer arbetstid och lik förbaskat mindre gjort. Mycket märkligt! Men det kanske tar en dag eller två att komma upp i ordinarie växel?