Jag har ju aldrig hävdat att jag varken är riktigt som alla andra eller riktigt klok, så det förvånar väl ingen att hälften av alla mina drömmar och mål är rätt skruvade i mångas ögon.

 

Jag är ju en skeptiker av ragn när det gäller teser, teorier och metoder. Jag tycker att KBT saknar brist på verklighetsförankring. Jag tycker MI är en hajp som bäst. Jag kan inte påstå att jag tror på värdet i skattningar vad gäller ASI. Allt det här skulle jag kunna underbygga och utveckla och många skulle säkert ge mig en del erkända poäng, men jag får sån kritik för längden på mina inlägg. Det jag vill komma till är att det faktiskt är lite av en skräll varje gång jag stöter på ett teoretiskt resonemang på mitt eget fält som jag dels inte sågar, dels hittar någon form av trovärdighet i.

 

Så skedde när jag gick på intro-dag för "Kriminalitet som livsstil". Jag blev så frälst att jag ägnade månader efteråt av att läsa allt jag kunde komma över på ämnet samt Gunnar Bergström. Eller frälst och frälst. Men så frälst som en skeptiker som mig kan förväntas bli som mest.

Och här formades en dröm om att få göra en egen PICT!

Bakgrundsinfo: Teorin handlar om att kartlägga kriminella tankemönster. Alltså; först och främst har alla någon typ av drivkraft, typ rädsla, skam, makt, kontroll, spänning, habegär osv. Och utifrån dessa drivkrafter bildar individen tankemönster. Och här har man utformat ett screening-test som pekar på vilka tankemönster du har som heter PICT. Och ALLA har tankemönster, även om kriminella generellt har högre värden än icke kriminella.

Och det är alltså det här testet jag haft som en jättedröm att göra! Jag har till och med övervägt att betala x antal tusenkronor för att köpa ett test hos någon som är licensierad, bara för att jag verkligen vill veta ALLT om mig själv, när jag väl tror att det finns någon uns av sanning i en metod. (Jag säger ju att mina drömmar är jävligt märkliga!)

 

Och så fick jag äntligen göra en. Och man kan väl säga att resultatet inte direkt var någon skräll. Man kan kan konstatera att jag har kontrollbehov, tycker jag är lite the shit och det här var ju verkligen ingenting jag inte redan var rätt medveten om. Eftersom jag faktiskt är lite av the shit. ;)

Men kickern i det hela är att jag, till skillnad från en stor andel av mina kollegor, inte har "avskrämningen". Det är typ vad det låter som. Man gör sig lite emotionellt avstängd och rätt selektiv inför vad man tar in av omvärlden. Och jag tycker det är otroligt förståeligt att många socialsekreterare (för detta har man alltså, av outgrundlig anledning måttat lite på) har avskärmning som en strategi. För jobbet är ju inte lätt, även om folk på byn verkar tro det. Det är ju fullt av otroligt kluriga dilemman som kan få väldigt otrevliga konsekvenser för enskilda individer. Det är mycket ansvar som ligger där på axlarna. Det är tuffa beslut som ska tas under tidspress på vardaglig basis. Det är också väldigt mycket hemskheter. Folk som kommer till oss har sällan så mycket från livets fina sidor att berätta om. Vissa dagar står man med elände upp till hakan. Och man ska inte bara stå ut att höra allt detta elände; utan man ska dessutom härbärgera det snyggt på nått vis. Och för att inte bli helt jäkla psykiskt knäckt är jag den sista att döma om man distansierar sig lite från hela grejen, lyssnar med ett öra, lägger mycket av det som sägs på hyllan som inte spelar en aktiv roll i nuläget osv. Vi är en döende ras för stunden, vi socialsekreterare. Det rapporteras att väldigt många socionomer tar tjänst inom totalt andra branscher. Den största flykten i branschen sker dessutom från just socialsekreterarna. Så jag dömer verkligen inte! Vad var och en har för strategier för att orka gå in och vara en superhjälte 8 timmar om dagen - vad som än krävs! För det är ett jobb för superhjältar!

För mig är det ju dock precis tvärtom! Jag vill att verkligheten ska brännas. Jag vill att det ska göra ont som satan på regelbunden basis. Mitt jobb är min späkning, min biljett genom Pärleporten. Jag är en klockren masochist. (Jag vet såklart varför jag känner så och jag är inte missnöjd med att vara sån, så låt mig för all del. Laga mig inte, fast jag verkar rätt skev. Jag är nöjd!) Så att jobba just på soc var jag lite rädd för. Jag var rädd att det skulle döda mig. Inte så att jag i slutänden inte skulle mäkta med smärtan, för jag är ju trots allt the shit. Jag var snarare väldigt rädd att avskrämningen skulle komma som ett brev på posten, att det skulle gå på automatik och att jag inte längre skulle vara jag. För jag vet att jag, i samspelet med andra, har något som är få förunnat. Just den delen av mig själv har jag vetat jävligt länge. Och det vore så fruktansvärt tragiskt om jag inte tog vara på en sån gåva, eftersom den faktiskt kan vikta saker till det bättre för många. Lät drygt, men det gör det inte mindre sant.

Och jag tycker ju att jag får valuta för studielånet. Jag får ofta den där klumpen i magen av oro om saker verkligen kommer ordna sig för dem jag möter. Det rullar någon tår om sänder, om än oftare av glädje när det går bra, än av sorgligheter, för att jag trots allt är lite hårdnackat styvmoderlig av mig som person. Jag blir förbannad och frustrerad när jag upplever att klienter skjuter sig själv i foten, precis som jag blir själaglad när de väl tar steg mot att nå sina mål. Min upplevelse har varit att jag är med, att känslorna är med, precis så mycket som jag vill ha dem där.

Samtidigt är ju en om möjligt ännu större rädsla jag har att bli en sån där typ A-person; en sån där som springer runt och river och sliter och gör jävligt mycket väsen utav sig, men i själva verket inte gör ett skit. Det är en sån där grej jag har så vansinnigt svårt för. Folk som slår sig för bröster och menar att "jag har då gjort ALLT i ALLA lägen" när man i själva verket sprungit i cirklar och jagat sin egen svans större delen av tiden. Och såna människor rår ju inte riktigt för det heller. Och det hänger ju ihop med låg självinsikt. Menandes att om man är sån så har man väldigt liten möjlighet att upptäcka att man är det. Lite som om man är en person som allmänt luktar illa. Någon annan måste tala om det för en, för själv känner man ju inte sin egen personliga doft(också en av mina stora rädslor, som jag sen jag kom till Arjeplog kunnat avskriva någerlunda!).

 

Så det är så väldigt skönt just nu! Jag har inte brist på självinsikt, utan vad testet visar så är känslorna av självet äkta. Och precis på den nivå som jag alltid velat ha dem, så att jag kan fortsätta känna passion för vad jag sysslar med.