Jag är en sån jävla hycklare ibland! Om man sitter på mitt kontor, i min stol och tittar rakt ut i rummet så är det första man ser sinnesro-bönen:

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Jag är till och med orsaken till det! Jag har valt en bild jag trivs med som känns symboliskt, skrivit in texten ovanpå, skrivit ut den på jobbets skrivare och hängt upp den. Alldeles själv! Den där jäkla bilden snuddar åt att vara mitt pärlhalsband. För är det någonting jag jävlar i min själ aldrig har gjort och aldrig kommer att göra så är det att acceptera att det finns saker jag INTE kan förändra! Jag har aldrig ens bett den där jäkla bönen!

För har man träffat mig eller?! Det finns ingenting, ingen-jävla-ting som jag inte kan fixa med tid, tålamod och bakslughet! För att citera mig själv; om jag inte är i mål betyder det bara att jag inte är klar än! Jag omgrupperar bara. Jag har aldrig misslyckats med något i hela mitt liv och det har förvandlat mig till ett muterat monster. Jag skulle kunna benämna mig som superhjälte, men jag är inte riktigt ädel på det viset, så monster känns som en bättre beskrivning.

 

För några år sedan så stormade det rätt rejält runt den människa jag älskar mest i världen. Och han hade en riktigt usel inställning till det hela själv. Så jag drog slutsatsen att om han inte skärper sig så kommer han att dö. Och så bröt jag ihop. Inte ett sånt där litet nervsammanbrott som jag får med jämna mellanrum när det är för mycket uppförsbacke i livet, som kommer och går. Det här gick aldrig. Jag var paniskt hysterisk i flera dagar. Om man känner mig så vet man att paniskt hysteriskt inte riktigt är något jag ägnar mig åt särskilt mycket. Det är inte vad jag gör bäst. Visst blir jag rädd och upprörd som alla andra människor, men panik är ingenting jag riktigt kan påstå mig ha på CV:t. Det blir lätt så när man aldrig misslyckas med något. Så när jag väl blir paniskt hysterisk kan man säga att jag inte riktigt hanterar det så värst jättebra.

Så då gjorde jag det enda rationella och sökte hjälp. Jag gick på anhörigkurs och försökte lära mig sörja, se situationen för vad den var och acceptera det jag inte kan förändra.

 

Gick helt värdelöst! Jag accepterade ingenting, saker löste sig och jag insåg att det där med maktlöshet nog är sådant som hör vanliga dödliga till. Människor som inte muterat till monster under uppväxten. Så jag la hela eländet på hyllan och dansade vidare på tanken om att tid, tålamod och bakslughet så löser det sig. Och det är ju verkligen inte så att jag tvivlar på min metod. Faktum är att jag tror på den mer och mer för varje dag för det mesta.

 

Men tänk om man plötsligt har ett läge då man inte får tid? Tänk om han dör! För utan tid och tajming funkar ingenting. Jag är övertygad om att det inte finns ett problem i världen som jag inte kan lösa. Men vad jag inte kan är att lösa enorma problem på stående fot. Det funkar lite så när man jobbar med människor. Man brukar få så frön som man sedan vattnar, vårdar och ansar och så tillslut blommar blomman ut. Jag är däremot inte nog muterad för att få blomman att slå ut snabbare än vad den är redo för. Och tänk om jag inte hinner..!

Det är ju inte så att jag är helt maktlös och tandlös. Men jag känner mig lite som en skör pensionär med löständer helt plötsligt. Jag ska väl inte påstå att jag accepterar det hela. Men det vore nog skönt att göra det, istället för att sitta med magknip och låta tankarna vanka. Tilltro är inte riktigt heller vad jag gör bäst. Svikna barn brukar inte göra det.

 

Så nu ligger jag här och ber till högre makter. Jag ber dem låta allt landa väl. Jag lovar till och med att högtidligt göra min del inför dem; svälja min stolthet och ta tag i pågående konflikt jag har, ta the high road och hursomhaver fortsätta med administratörsprojektet som står och faller med mig som jag för stunden känner mig väldigt halvhjärtad inför, sluta anklaga katter för att vara förklädda demoner, sluta skadeglädja mig i bristen på grace och värdighet hos personer jag inte tyckt om. Högre makter; det här är mitt ingångsbud. Tar ni det inte så kommer jag öka insatsen. Det finns inga gränser för hur mycket jag kommer öka insatsen om ni bara står på min sida här. Det finns för stunden ingen del av mig själv och mina personliga fel och brister jag inte skulle sälja ut om ni bara hjälper mig. Jag säljer dem billigt! Om jag så måste vara en sedlig robot för resten av mitt liv så är det detta jag kommer att vara. Bara hör mig i stundens nöd och gör bedömningen att ingen ska dö, att allt ska gå väl, att hon fick lov att mutera vidare till ett ännu hopplösare monster!