I måndags var det 8 år sedan min pappa dog och det känns fortfarande som att det var ifjol. Den 20:e oktober hanteras inte gracefully hemma hos mig. Det brukar innebära sjukdag, massor av whiskey, Beatles och så mycket tårar. Fast jag väljer ju det. Det är ju klart att jag skulle kunna bita ihop, gå på jobbet och låtsas att det var en vanlig dag. Men jag har ju den filosofin att om man låtsas för mycket, när det gäller de stora sakerna i livet, så blir man sjuk. Och det hade jag inte tänkt bli. Det är bara att bryta ihop och gå vidare istället.

 

Men eftersom Emil och Sandra producerat en ny fantastisk baby, som varken slemmat eller skrikit på mig, och jag inte haft semester på hela året, så kändes det som att det var ett ypperligt läge att styra upp något. När anställning upphör så nollas ju trots allt semesterdagarna och betalas ut i pengar. =Oavsett hur det skulle gå med rekryteringen så kändes det väldans "nu eller aldrig". Annars skulle jag nog inte få möjlighet att träffa dem förrän i jul och det är ju alldeles för långt bort. +Att jag haft enorm saknad efter både Elis i Sandra redan i slutet av sommaren.

Så jag åkte. Med livet som insats, ska sägas, då Vindelälvsvägen var lite väl hal för värdelösa universaldäck. 

Och det var fantastiskt! Elis måste ju vara världens bästa unge. Sen tänkte jag på Sandra när jag åkte hem. Jag har alltid gillat henne för att hon har en sån väldans lugnande effekt på mig. Men igår insåg jag en annan cool sak med henne; att man kan berätta precis vad som helst för henne och hon bara hanterar det. Ingen chock, inget drama, inget waller, hon bara tar det. Och det är ju verkligen en skitcool egenskap. Emil är ju såklart också bra. Riktigt bra! Det finns ju få som kan tillfredsställa mitt behov av att snacka fantasy så till den grad som jag vill prata fantasy! När han visade mig sina idéer och mindmaps så kändes det otroligt tryggt, som att vi egentligen aldrig växt upp, utan att saker fortsätter vara som de alltid varit. Han är den hopplösa optimisten som hittat på en idé och allting kommer att sluta väl.

Det var inte den traditionella 20:e oktober, men det var precis vad mina nerver behövde.

 

Nu sitter jag här, men en ledig dag kvar och en fast anställning. Känns väldans surrealistiskt.

 

Jag minns julfirandet med vännerna ifjol; att jag vid flera tillfällen var nära att börja gråta, för att jag älskar dem så mycket, för att jag är så lycklig med dem och för att allt jag vill är att få fortsätta vara med dem, samtidigt som jag just då inte visste om det skulle gå att fortsätta stanna i Arjeplog.

Och tanken som ekar, efter ett besök på kusten, är att jag förvisso sällan har några problem att stå på mina egna meriter, jag är onekligen en person som gör min egen lycka, ror min egen båt och tar hand om mig själv alldeles ypperligt. Men mycket är också ett team-effort. Det skulle aldrig gå, jag skulle aldrig orka, om jag inte hade den här fantastiska gruppen människor i ryggen. Att jag kan fråga dem, filosofera med dem, vila där och hämta kraft - det gör all skillnad.

Så det känns riktigt bra med brunchen på lördag, så jag får chansen att visa några av dem min eviga uppskattning.

 

Jag kommer spendera en evighet på ett ställe jag verkligen trivs, med människor jag verkligen älskar, görandes jobb som verkligen spelar roll och ibland verkligen gör ont, vilket är allt jag någonsin velat. OCH jag kommer få ha en av mina bästa vänner boendes i granngården. Det är fan inte fy skam att vara mig just nu.