Mitt Facebook-flöde svämmas över att dem som delat artiklar om hur flyktingar vägrar kliva av bussar i obygden, tänt på asylboenden och varit allmänt otacksamma.

 

Och jag köper rakt av att det här är ett beteende man kan reta sig på. På samma vis som jag stör mig när exempelvis en ungdom menar att vårt kommunala flyktingboende för ensamkommande är dåligt för att de inte gillar maten. 

För vi har ju ett fantastiskt land! Det är vackert, det är ovanligt jämnställt, allt fungerar någerlunda och man får tak över huvudet, mat och kläder. Hur fan kan man sitta och tycka synd om sig över att ha kommit hit? Särskilt om man kommer ifrån krig och förföljelse? Är det så dåligt här i jämförelse med vad man kom ifrån? Ska man inte bara tacka och ta emot?

Det är tankar som spontant kan surra förbi i mitt huvud. 

 

Men man måste sätta saker i perspektiv. Jag kan förstå att man tror att flyktingarna ska vara tacksamma. Men perspektivet är att ingen annan är tacksam heller. Och DET vill jag mena är pudelns kärna.

 

 

Jobbade exempelvis med samtliga ekonomiska bistånd i kommunen under en skaplig tid. Jämför man nyckeltal kan man konstatera att Arjeplog kommun är generösa vad gäller ekonomiskt bistånd, att vi betalar ut mer än många andra kommuner. Det är ett faktum. Ett annat faktum är att man kan få en tid hur snabbt som helst. Via Värmdö kommun måste du boka tiden typ en månad innan, för att få hinna komma innan räkningarna ska betalas. Så har det nog aldrig behövt vara här, utan behöver någon komma så löser det sig. För att inte nämna handläggningstiden. Enligt lag har vi 4 månader på oss att handlägga en ansökan om ekonomiskt bistånd. MÅNGA kommuner nyttjar dessa fyra månader. Säg mig en enda jäkel i Arjeplog som fått vänta 4 månader på att få pengar från socialtjänsten!

Detsamma gäller missbruk. Mycket större utredningar, men det är inte många som fått vänta i fyra månader på ett beslut. Vi kan också jämföra antalet ansökningar med bifall och konstatera att Arjeplog även där varit generösa. Särskilt om man betänker hur många sluten-behandlingar som beviljats och på vilka grunder. 

 

Man skulle kunna hävda att den som plötsligt hamnat i ekonomisk knipa skulle vara tacksam för att kunna få en tid så snabbt, eller den snabba handläggningen eller att de alls får bistånd. Kanske detsamma gällande de missbrukare som ansöker.

Det är dem inte! 
De är sällan de minsta lilla tacksamma. De är frustrerade över att få vänta, pressade över att det finns en process, besvikna över att de inte kan få mer. Tacksamhet är inget vi ser röken av. För det här är männsklig natur. Människor i utsatta livssituationer känner inte tacksamhet. De är för upptagna med att klara sig, med att planera nästa steg, oroa sig över vad mer ont som kan hända dem. De befinner sig rätt ofta i ett sådant emotionellt fritt fall att de inte orkar känna alls. Människan är ett djur som alla andra - pressa oss och empatin är det första som ryker. Och tacksamhet och empati hänger rätt mycket ihop. 

 

Så visst kan jag störa mig på flyktingar som dissat våra lösningar. Men det vore ju direkt korkat, eftersom jag vet att det är precis samma mekanismer som hos vita människor. Ska vi vara arga över det här kan vi lika gärna vara arga på varenda dumjävel som fått något de inte fixat fram för egen maskin och som inte hade vett att uppskatta det. 

 

Jag kanske borde ta mig tiden att bli förbannad över att ica-kassörskan inte creddar mig nog mycket när jag lägger växeln i biståndsburken. Jag kanske borde lacka på fyllskallen jag hade 0 anknytning till men ändå körde hem för att han satte sig i min bil och sen inte cashade en krona. Jag kanske borde fräsa på grannen för att han inte verkade särskilt genuint glad över de där 10 ica-kasharna jag gav honom rakt av, utan ersättning.

Eller så kanske jag skärper till mig lite och inser att jag gör allt det där för min egen skull, precis som jag jobbar på soc för min egen skull, precis som jag är för ett flyktingmottagande för min egen skull. För det är ju det som är grejen, den andra delen med mänsklig natur; den som ger ger oftast för sin egen skull, för att få känna att den gör nått bra, gör nått gott, bistår, hjälper till, gör en insats. För i grunden är vi inte så jävla empatiska, utan det är jaget som styr.

Inte minst tydligt blir det här idag, då jag går in 1,5 timma på min semester för att hjälpa till med en jävligt högprioriterad grej. Jag hade inte behövt göra det, men jag vet att vi jobbar med människor och att man ibland får bita ihop. Jag har spenderat ganska exakt halva mitt liv på att förbereda mig på tanken att ibland kunna bita ihop, för att jag tycker att det ska vara så. Jag tycker att vi måste se verkligheten och att det finns saker som är viktigare i livet än några timmar av min semester. 
Men när jag väl kommer in så har det kommit in sinnessjuka klagomål över att jag inte är tillgänglig! Seriöst? Jag var ledig två långhelger i somras, varav en var för att flyttstäda ur en lägenhet. Min semester kan fan inte vara ett jätteproblem.
Men här ser vi typexemplet; folk är inte tacksamma, oavsett nationalitet.