Jag vaknade imorse och trodde att idag skulle vara min sista sjukdag. En dags ledigt för att försäkra mig om att smittan inte sprids vidare.Så blev verkligen inte fallet! Mellan klockan 10-11 nådde jag nästan 2-siffrigt i antal toabesök.

Klockan nyss kom underbaraste och käraste Ida förbi med en påse proviant. Clementiner, omogna bananer och cola. Allt jag behövde för att överleva min första magsjuka förra året. Den då jag jag var så övertygad att jag var döende att jag var helt övertygad om att jag fått toxic shock syndrome av pessaret och att det helt omöjligt kunde röra sig om något så värdsligt som magsjuka. Jag fick också en 10-lott för att man onekligen mår liiiite bättre om man är rik ovanpå annat. Nu blev jag inte rik, men jag vann 50 kronor och DET är minsann inte fy skam det heller!

 

I samma veva sitter jag och streamar 6:e säsongen Sex and the city. Som man lätt gör när man är sjuk. Jag hade precis sett klart avsnittet när Samantha får veta att hon har bröstcancer när det bara brast för mig. Herregud! Herregud så mycket smärta och lidande that lies ahead!

 

När det gäller mina vänner så är det så hiskeligt lätt att tänka positivt. Jag föreställer mig mer än gärna våra framtider och hur dessa ska tänkas sammanbindas. Vilka som kommer hålla ihop att gifta sig, vilken typ jag tror att en vän väl slår sig ner med, hur många barn de kommer att ha. Om mina barn kommer gilla eller vara elak med deras barn, vart vi kommer att bo, hur ofta vi kommer ses... Det är så många fina stunder kvar. Tanken på Ida Wikströms bröllop, med lätt samisk touch såklart, gör mig faktiskt alldeles rörd redan nu.

 

Men sanningen är ju att det inte bara är the good times that will roll. Faktum är att det statistiskt sett kommer hinna hända en hel del elände och olycka också. Vi har skilsmässorna, vi har missbruket, den psykiska ohälsan, självmorden, cancern, hjärt- och kärlsjukdomar, missfall, infertilitet, barnadöd, döden generellt... Hur många av mina vänner ska jag måsta kyssa farväl innan det är min tur?

Hur kunde jag glömma allt det där? Trodde jag på allvar för en sekund att det var över? Att bara för att vi överlevde ungdomens vilda fester, med vänner som körde ihjäl sig, åkte på semester och aldrig kom hem igen, tog sitt eget liv, ångesten, självskadorna, snedfyllorna, den ständiga balansgången mellan rätt och fel, maktlösheten... Trodde jag en stund där att bara för att vi överlevde allt det där, så skulle det inte komma mer?

 

Sanningen är att det det finns människor i ditt liv som du är beredd på att förlora.

Hela ditt liv så vet du att din mormor, morfar, farfar, farmor, mamma, pappa ska dö. För så är det tänkt. I en rättvis värld, i ett rättvist liv, så är det, hur hemskt det än känns just där och då, precis så som det är tänkt. Är man riktigt lyckligt lottad har man kanske till och med turen att det sker kronologiskt och naturligt. Men även när man, likt mig, inte har den turen, så är det trots allt något man innerst inne var beredd att hantera. Bland alla självmordsstudier och redogörelser jag plöjt genom åren, vilket börjar vara ett angenämt antal, så är det väldigt få som triggats av just ett sådant dödsfall. Det händer såklart! Men förvånansvärt sällan, med tanke på hur ofta personer ändå måste hantera såna dödsfall. Och när det väl händer så finns det väldans ofta omständigheter; psykisk ohälsa som redan var grundad, att dödsfallet varit väldigt oväntat och plötsligt etc.

Jag kan också tänka mig att man ständigt är i överläggning om att förlora sin familj som vuxen. Om han lämnar mig... Om han dör... Jag har också lagt märke till den hysteriska livrädsla föräldrar bär på. Hur saker som innan barn kändes som en fis i rymden helt plötsligt markeras med Livsfara!! Trots att barn är bland det resilientaste som finns här i livet verkar föräldrar alltid ha väldigt nära till tanken "Tänk om hen dör av det!"

Jag vill på inget sätt förringa dessa ovanstående dödsfall som mindre viktiga eller mindre obarmhärtiga. Absolut inte! Vad jag däremot vill peka på är att vi med jämna mellanrum troligen tänker tankarna. 

Jag vet inte om det bara är jag, men jag har däremot, tvärtom inte tänkt just dessa tankar om just mina vänner. Det kommer som ett slag i magen. Herregud! Jag ska inte bara oroa mig för det faktum att män tenderar leva kortare än kvinnor och att jag därigenom statistiskt kommer måsta begrava min framtida partner, om jag väl någonsin lyckas hitta mig en sån! Jag ska måsta vara beredd att överleva diverse vänner, som stått vid min sida i vått och torrt! På ett sånt sätt som ingen man någonsin kommer att kunna göra, vill jag tillägga.

 

Och jag inser väldigt snabbt att jag helt enkelt inte är utrustad för detta. Det går inte! Vissa av dem kan väl "gå an", men typ Ida, som strukit mig på ryggen så många gånger när jag varit sjuk, som skedat mig när jag varit tröstlös, som kört som ett skott från Arjeplog till Piteå när hela min värld höll på att rasa samman, som hånglat upp ett totalt skank för min skull, som klätt på ett lik tillsammans med mig och suttit ensam längst fram med mig på min pappas begravning. Eller för den delen Moa, som strukit bort så många tårar, som uthärdat alla mina elakheter och egenheter hela sitt liv. Som bara vet saker om mig per automatik, exempelvis vad jag säger när jag pratar med mat i munnen, att Ringaren i Notre Dame är min favorit-Disney, att man helt enkelt måste anmäla sig frivillig på eget initiativ att haka på till en abort.... Jag skulle absolut kunna namedroppa fler, för så fantastiska vänner är jag förärad med. Och jag har alltid klamrat mig fast vid att allt kommer att ordna sig, så länge jag har så fantastiska vänner. I'll get by. Men jag är helt enkelt inte kapabel till att hantera hur jag ska förlora dem en dag! 

 

Så snälla gode Gud; låt mig dö först av alla hädanefter! 

 

Den cyniska sidan av mig däremot slås av en så gräsligt realistisk tanke; att vi kanske, med stor sannolikhet inte ens kommer vara vänner allihop när vi väl börjar trilla av pinn. För så skoningslöst är livet också.

Men jag älskar er idag!