Jag kan villigt erkänna att jag trodde att jag hade vunnit. Det kändes som en vinst, som en jordskredsseger. Och jag firade den som en. Jag korkade upp med bubbel, jag köpte nya klänningar, jag tog ut semester för att ta igen mig efter ett ansträngande krig och jag slappnade av. Jag hann till och med fundera och fantisera över när du skulle komma krypandes och erkänna nederlaget.

 

Silly rabbit tricks are for kids... Nu fattar jag. Jag vann ett slag, men inte i närheten av kriget. Ingenting är över eller förändrat. Jag har vunnit en giv och nu har du lagt en ny, om möjligt ännu dyrare, insats på bordet. Den där jävla insatsen... Hade det inte varit för värdet i denna så hade jag fan gått nu! Jag hade lämnat dig åt ditt öde och låtit dig tro att du vunnit ditt livs förlust. Men än en gång så känner du mig för väl, så du har valt något du vet att jag inte kan avstå ifrån och därigenom återigen backat in mig i ett hörn, där jag har ett enda val och att det är att spela med igen. 

 

Nu fattar jag att det är såhär det kommer att vara. Det kommer aldrig vara över. Det kommer aldrig finnas en total vinst. Det kommer bara finnas slag på slag. Jag vet inte om du vill leka eller straffa mig, men det är uppenbarligen såhär du tänkt dig; att du om det så tar 10 000 år så kommer du ta någonting som jag älskar mer än livet. Det du eventuellt glömmer är att jag är ganska vass jag med, och till skillnad från ditt dystra, hormonella, irrationella svineri så är jag rätt lovely. Det du också glömmer är att du egentligen redan tagit det enda som spelade någon övergriplig roll för mig, så jag kommer bränna ner oss båda innan jag ser dig vinna en endaste gång.