Jag följer en serie som heter "How to get away with murder" som handlar om ett gäng väldigt tävlingsinriktade och målmedvetna juriststudenter. I början av serien säger deras lärare att man måste akta sig för the mousy once för att de alltid är de farligaste.

 

Jag själv är lite av en gaphals kan jag tycka. Det vet jag om. Jag kan ofta storma in liiite för snabbt i en situation, vara lite plump och otänkt i hur jag säger saker. Jag är också väldigt snabb att hugga om någon betar mig, för att jag vet att jag oftast ändå inte är så otänkt, utan väldigt ofta kan prata för min sak. Jag har svårt att avstå från att inte säga ifrån om jag tycker annorlunda. Jag fastnar betydligt oftare än vad jag vill i vad jag tror ska vara en filosofiskt flummig teoretisk diskussion, som lätt förvandlas till blodigt allvar.

Jag är jävligt glad att jag är jag. Det är skönt att kunna prata för sig. Det är skönt att veta att jag inte är någon död fisk som följer med strömmen, utan som står upp för det jag tror på. Och det är skönt att veta att jag har förmågan att göra det; att jag varken är konflikträdd eller har svårt för att kunna beskriva vad jag faktiskt menar. Jag fattar mycket väl att det måste vara tungt att inte kunna känna så. Att man antingen tycker att det är så obehagligt med tryckt stämning att man langar upp söta valp-bilder i försök att dämpa. Eller att man ofta har jättesvårt att förklara hur man menar något och vet om det på förhand. Så jag är glad och tacksam att jag är jag, men när jag fastnar i de där diskussionerna, som från min sida aldrig var menade att bli blodigt allvar, och står där med en människa framför mig som är högröd i ansiktet av upprördhet så blir jag ofta satajävla less på mig själv. Varför var jag inte bara tyst? När det ändå inte spelar någon roll för mig kunde jag väl bara bitit mig i tungan och släppt det direkt?

 

Och jag avskyr ju i mångt och mycket andra gaphalsar. Ska sägas att jag avskyr det mesta av mänskligheten. Men är man en gaphals så är risken också markant större att jag tycker att hen är en idiot. För att jag någonstans, när jag då inte är mitt inne i det själv, inte ser varken vinst eller poäng i det. Jag tycker väldigt mycket om starka människor med mycket självförtroende, men jag tycker i sanningens namn inte så mycket om människor som har ett stort behov av att ta plats, som måste höras och synas mycket hela tiden. Blev de inte sedda nog mycket som barn eller vad är det frågan om?

Och jag är inte alltid jätteförlåtande när jag träffar någon som är väldigt otänkt och osmidig. För jag är ju ganska känslig ändå. Jag märker väldigt väl om jag råkar trampa någon på tårna och jag blir otroligt störd på folk som gör sånt på löpande band. Och oförskämdhet och brist på fingertoppskänsla är bland det mest irriterande jag vet. Det är sött när hundar gör det, men människor är inte hundar.

 

På samma vis har jag väldigt svårt för känsliga människor. Eftersom jag vet att jag kan vara rätt hård i min framtoning. Umgås jag med för känsliga människor så blir det nämligen så att jag i 9 av 10 fall får känna mig som ett svin. Och det orkar jag inte. Jag orkar inte att det alltid ska måsta vara jag som måste ge mig, för att den andra personen är en känslig själ som blir ledsen om jag tycker annorlunda. Våga tyck nånting! Tänk nånting! Kräv att få saker på ditt sätt ibland för tusan! Och säg det för satan, så jag slipper gissa!

Jag vill ha starka människor runt om mig, så jag inte behöver oroa mig för att råka använda dem som dörrmatta, bara för att jag är lite väl rak. Jag vill att det ska vara högt i tak och att folk ska våga säga emot mig, våga gränssätta mig om de tycker att det behövs. Jag är uppväxt med väldigt frispråkiga människor och det är det jag vill ha runt om mig. Jag vill ha människor som är så pass säkra på sig själv att de törs säga åt mig om de tycker att jag gör dem ledsna, så jag slipper sitta och överanalysera (vilket jag annars har en tendens att göra) om jag eventuellt kanske kan ha kränkt dem eller inte. Jag vill att folk ska vara så pass säkra på sig själva att de kan ta mina sponatana utspel och provocerande inlägg lite med en klackspark, att de kanske inte ska ta det personligt.

 

Tysta människor däremot... Det tog mig ett tag att fatta att tyst och och känslig verkligen inte är samma sak. Under lång tid så trodde jag verkligen att tysta människor var fegisar som inte vågade säga vad de tyckte och tänkte. Jag har här fått lov att ändra mig! Tysta människor är ju de absolut bästa, mest imponerande människorna som finns! De tänker innan de pratar, de pratar inte i onödan och när de väl säger något så är de oftast med 100% pricksäkerhet! Det är aldrig nått menlöst svammel eller krav om ständig bekräftelse, utan allt de gör och säger får substans. Och i en diskussion så är de också, precis som serien antyder, de absolut farligaste och knivskarpaste. Minst sämsta människorna jag vet!