Det blev alltså två dagars semester i sommar. Sammansatt med övrig ledighet så var jag borta från jobbet i 5 hela dagar! Och efter 5 dagar har jag insett att det här med semester verkligen inte är min grej.
För vad vill jag göra när jag är ledig? Oftast absolut ingenting. Jag är ju den typen av person som har en av- och påknapp utan gråskala. När jag väl är igång så kör jag så IN i helvete, men när jag inte är igång är jag faktiskt helt tillfredsställd med att bara ligga och stirra upp i taket och vara med bara mig. Nu är ju ifs hunden alltid här, men just den biten fungerade alldeles ypperligt även innan hon kom in i bilden. Jag är ju sån som tycker om att bara vara med mig själv och göra ingenting och det kan för all del få pågå i en kvart evighet. För många kanske det känns svårt att greppa, men då kanske inte dessa är lika awesome och fascinerande som jag och mitt huvud och då blir det ju tvärsvårt. ;)
Men min semester blev alltså raka motsatsen!
Fredagen var ett enda kaos! Lyckades jag sluta jobba så tidigt som jag hade tänkt mig? Nej. Hade jag klivit upp nog tidigt för att hinna packa in allt jag skulle ha med mig i bilen? Nej. Jag stresskörde hem till byn för att hämta släpet, sen panikkörde jag ännu snabbare till lägenheten för att packa det där jäkla släpet fullt och sen få ut det som skulle ut till stugan under kvällen, eftersom släpet skulle tillbaka direkt på morgonen.
Och packande är ju till att börja med inte min starkaste sida. Jag hatar att packa och jag hatar att kånka på prylar. Än värre möbler! Och självklart än värre stora möbler som man ska bära helt själv. Men det gick ju. Hunden var inte så impad, men gick gjorde det.
Självklart tog det betydligt längre tid än vad jag hade tänkt mig, så när jag väl satte segel mot stugan var klockan säkert 11 på kvällen. Och till saken hör att jag aldrig kört ut till stugan som rättaste vägen från Skellefteå. Det har berättats för mig att det finns en jätteliten väg däremellan man kan ta som är mycket snabbare, men den har jag aldrig hittat förr. Nu kände jag mig dock hiskeligt övertygad om att jag och GPS:en skulle klura ut det här tillsammans. Men när jag väl slog igång den så visade det sig att byn där stugan ligger är så liten och menlös att GPS:en ville att jag skulle köra till en helt annan by med samma namn istället. Och här får man ju tacka gudarna att man är smart och kunde finta den, så att den istället letade rätt på en grannby.
På vägen dit passerade jag en bilolycka. I mörkret kunde jag på långt håll se varningsblinkers från 2 personbilar och en malmbil. Bybo som jag innerst inne är så stannade jag självklart för att kolla hur det var med alla och om de behövde hjälp. Som tur var så var det bara malmbilen som hade krockat med en älgko. Hon var stendöd och låg i diket. Och man får sig ju liksom en tankeställare när man ser ett så stort djur... Inte bara en! Jag kom på den lysande idén att hunden kanske skulle få nosa lite på henne, nu när hon liks var död som en dörrspik. Dittills hade hon liksom gjort allting rätt. Direkt vi närmade oss olycksplatsen gav hon skall, när jag släppte ut henne så sökte hon på 0 sekunder reda på liket. Sen gick hon fram, nosade och pockade på älgen i sådär 3-5 minuter och sen satte hon sig intill och kissade! Jag ber till gudarna att det här var ett revir-kiss för att markera älgen som hennes, men högst troligen så var hon bara kissnödig...
Jag fortsatte iaf färden, med kraftig skepsism mot om jag verkligen hade lyckats lura GPS:n rätt, eller om jag i själva verket var på att lura mig själv helt åt pipsvängen. Det var en lång resa på en smal, mörk grusväg som helt enkelt inte kändes bra någonstans. Men tillslut var jag i alla fall framme, men ni ska inte tro att det var läge att andas ut, även om jag nu trodde det just då.
Till att börja med så kan jag ju förklara att man för att ta sig ner till stugan måste svänga av från grusvägen och köra relativt skumpig gräsmatta sista 200 meterna. Slutet är dessutom riktigt smalt, så att det är lätt att hamna i ett rätt djupt dike. Normalt skulle jag kanske skippat detta mitt i mörkret och parkerat högst upp, men inte med fullastat släp. Men när jag körde ner så lät det som om underredet blev skrapat och det började lysa nån riktigt läskig varningslampa som jag inte har en aning om vad den betydde. När jag väl kom ner så var dessutom nyckeln borta. Jag var så arg att det inte fanns ord för det. Hittills är det helt klart jag som varit mest i den där stugan sedan pappa dog. Det är även jag som har allt underhållningsansvar för den uppenbarligen. Och den där nyckeln har framförallt legat på exakt samma ställe i MINST 25 år! Jag kan säga att mamma fick ett MYCKET argt samtal! Förbannad är ett sånt futtigt ord i vissa lägen. Så där stod jag alltså, mitt i natten i kolmörker med hunden försvunnen, en bil som eventuellt var paj och inte går att bogsera eftersom det är en automat, en hel hög med möbler som inte gick att bära in och ett släp som skulle behöva vändas för hand på världens brantaste backe. Så jag satte mig i bilen och bad till högre makter och bara andades ett tag. Sen gjorde jag allt jag kunde göra, enligt min mening. Jag lastade av och hoppades att det inte skulle regna. Jag lyckades vända släpet på ren vilja. Jag hittade igen hunden och stoppade in henne i bilen. Sen bestämde jag mig för att bilen, hur illa det än eventuellt skulle bli, måste upp till vägen. Allt annat fick bero. Så jag startade, började köra uppför backen, såg den där läskiga varningslampan och DÅ hände ett mirakel. När jag väl kom på planare mark och fick upp varven så slocknade den och bilen verkade helt normal!
Vilket blev vändpunkten på en relativt asjobbig dag! Jag körde vidare ut till Moas familjs stuga och somnade omringad av kärlek och värme. Finns få saker som är så svårt som att ha så många av sina bästaste vänner över så många mil bort!
Lördagen var betydligt bättre. Det fanns gott om tid att surra med Moa och Åsa. Ingen stress eller bök. Hunden älskar ju också att vara därute för där får hon vara lös så mycket hon vill. Det finns liksom ingenstans att ta vägen egentligen, så hon kan aldrig sticka så värst långt, innan hon är tillbaka igen.
Middag hos Moas pappa med hela originaluppsättningen Lindström +några tillskott. Och jag hade saknat dem precis lika mycket. Speciellt Elis, som troligen är världens smartaste barn! Jag är övertygad! Exempelvis ifjol så hade han ju för vana att pussa folk på näsan och det slutade ofta med att han sög in hela snoken i munnen och slemmade ner den rätt rejält. Jag har ju lite svårt för slem och det är ju därför i mångt och mycket jag inte alls känner mig taggad på småbarn. Men inte en enda gång slemmade han ner mig, trots att han hade massor av tillfällen. SÅ smart är Elis! Bara ett av många exempel!
Och jag kan inte beskriva hur det värmde mitt hjärta när Sandra berättade att Elis sett en tjej i Umeå som varit lite lik mig och han pekat och sagt "Sara"! Ungen har inte träffat mig många gånger i sanningens namn och jag tror att det är ganska precis ett år sedan sist. Han är liksom 2,5 år gammal! Hur minns han mig?! Nej jag är gode fångad och frälst av den här lilla grabben!
Lika mycket värmer det såklart mitt hjärta att se han och hunden umgås. För i sanningens namn har det funnits gott om tillfällen då jag tänkt att min hund nog är hopplös, att det liksom inte kan finnas en mer hopplös hund. Men hjärtat på rätta stället har hon ju alltid. Och det där är ju lite min melodi; jag har liksom ingenting emot att folk gör fel och har sina egenheter, så länge hjärtat är på rätta stället. Hon har aldrig morrat åt någon, hon är aldrig mesig och feg och hon har bara bitit någon en enda gång och det var en annan hund som försökt våldta henne i timmar, då hon tillslut fick nog.
Sen är ju Sandra, Elis mamma, en sån himla inspirerande person. Det är väl ifs alla i den där högen. Men jag kan ärligt säga att jag är så sjukt glad att Emil träffade just Sandra, för hon gör mig till en bättre person. Hon har liksom en lugnande, positiv inverkan på mig, som få människor har. Jag tycker helt enkelt att hon är så himla bra och en så himla bra mamma också. Sen önskar jag ju i hemlighet att någon gång få se Sandra tända till, men det är just bara för att jag inte kan föreställa mig det riktigt.
Lördagen blev helt enkelt väldans bra. God mat, underbart folk, massor av vin, spel och ritande.
Söndagen var lika bra. Sjukt slapp! Hela förmiddagen låg jag på kökssoffan och tittade på hur hunden och Elis umgicks. Min hund är nämligen minst lika kär i Elis som någon annan. Det märks så tydligt, för hon blir så trött av honom och ändå så MÅSTE hon gå efter honom vart han än ska. Och det finns inte en vallande kromosom i hela min hund kan jag lova! Oftast lägger hon sig bara någonstans i närheten och kollar på vad han gör. Man kan liksom se att hon är ganska less och helst av allt vill sova, men går han ut så reser hon sig lite motvilligt trött och lunkar efter för att lägga sig på det nya stället istället. <3
Och Elis är ju lika fin med henne tillbaka. Om jag var hans storlek och hade en så stor hund tillgänglig så tror jag att jag skulle försöka rida den. Men inte en enda gång verkar tanken ha slagit honom! Han klappar på henne och pratar med henne och är världens finaste unge!
Sen drog hon en liten ragg efter en ren hon hittade och jag hann få dödsångest. Dels för att jag verkligen inte vill att hon ska lära sig att jaga ren, dels för att hon fort gjort kan vara så dumtjurskallig att hon jagar den där renen till världens ände och sen är borttappad och försvunnen för mig, dels för att jag i sanningens namn är lite rädd för att någon same skulle se det och skjuta henne på fläcken. För det är ju deras rätt. Men... Jag skulle ju aldrig finna mig i det. Jag skulle aldrig kunna rationalisera att någon gjorde min hund illa, oavsett vad hon ställt till med. Även om det var en olycka. Skulle någon, av olyckshändelse köra på min hund, så har jag tillräckligt med självinsikt för att förstå att jag skulle misshandla den här personen så gott jag bara kunde, rätt eller fel. Jag skulle dessutom göra allt jag kunde för att göra den här människans liv till ett helvete. Och jag är ju ganska handlingskraftig när jag väl sätter den sidan till. Men som tur var så har jag en väldigt smart hund, som inte verkade tycka att den där renen var så spännande, så efter 5 minuter var hon tillbaka inne i köket och renen var hel. Kanske lite mer motionerad än innan, men hel. Jag hann ju aldrig riktigt se när hon drog iväg, så jag är i efterhand inte ens säker om hon verkligen hade tänkt jaga den, eller om hon på fullaste allvar undersökte möjligheten ifall renen måhända kunde tänka sig att leka lite med henne, för hon brukar ju tröttna om hon är den som hela tiden måste jaga och den andre aldrig springer efter henne tillbaka och hon gillar ju VERKLIGEN att leka... OCH kissade vid den döda älgen istället för att försöka slita den i stycken... Mattes lilla killer...
På eftermiddagen körde jag dock tillbaka till Skellefteå. Packade lite, städade lite, men överlag blev söndagen rätt lugn.
Måndagen och tisdagen däremot gick i packandets tecken på hög nivå! Hann dock med en paus att springa och käka frukost med Therese, vilket var toppen! Värken i axlar, rygg, fötter och alla andra kroppsdelar efter kånkandet var kanske lite mindre toppen.
Onsdagen däremot var inte lugn någonstans. Jag hade sovit hiskeligt dåligt för att jag var proppfull med energi och tagg inför hockeyn. Jag hatade Löven så mycket att jag rent inte kunde somna. Sen var det mer packande, ut med hunden till dagis och styra vidare mot Umeå betydligt senare än vad jag hade tänkt mig.
Men fram kom jag och till Stina hittade jag. Hennes brorsa skulle med och han verkade jättetrevlig. Släktdrag måhända? Jag träffade en av Stinas... ungar som hon umgås med och han var lika taggad som jag. Inne på MAX kände jag mig helt svimfärdig av neverna men det gick över till taggning och hat igen då jag upptäckte två snubbar med Löven-tröjor. Jag tror inte det kan finnas någon människa som är funktionell som tycker att den där matchen var lika viktig som jag tycker. Det är liksom inte helt normalt måste jag medge.
Men på plats så var det en riktigt bra match. Normalt sett skulle jag ha älskat en sån här match. Det var spänning på hög nivå och Skellefteå gick vinnande ur striden. Men mot just Löven vill jag inte egentligen ha spänning. Jag vill ha slakt! Men huvudsaken att vi vann och straffar räknas ju ändå inte på riktigt!
Sista projektet var att köra tillbaka till Arjeplog eftersom jag trots allt har ett jobb att sköta. Åker man 11 på natten från Umeå, utan att ha sovit särskilt bra på flera nätter och dessutom måsta runda Skellefteå för att hämta upp hunden så är man lite slut sen. Men det gick ju det med!
Men som ni hör så har det varit hiskeligt mycket att göra, mycket flängande och kraftig brist på att göra ingenting. Så det var riktigt skönt att komma tillbaka till jobbet, där man inte måste kånka, utan bara tänka och ännu skönare att det nu är helg! Ljuvliga helg!
Samtidigt måste jag nog bli bättre på att framhålla allt det positiva med den här semestern; mina skor och jag befinner oss äntligen i samma kommun, jag fick så mycket kärlek och värme av att träffa så många människor som jag älskar, jag fick sushi, jag fick min hockeyabstinens stillad och jag fick se seger mot Björklöven på bortaplan i Skellefteås första träningsmatch, då Löven hittills spöat alla andra SHL-lag de mött. Mycket bra!
Nu ska jag dock ägna mig åt det jag gillar mest i längden; ingenting med bara mig!
0