När jag berättar vad jag jobbar som så undrar folk ofta väldigt genuint "varför i helvete då?" och på sätt och vis förstår jag verkligen frågan. Socialtjänsten har liksom aldrig varit någon lek. Jag tror aldrig det funnits en tid sedan påfundets uppkomst som vi inte haft för mycket att göra på för lite personer, eftersom det alltid funnits elände i överflöd. Och besluten, bedömningarna, vägandet har alltid rört tunga allvarliga saker, som man inte gör så jäkla lättvändigt (om man inte är en utarbetad robot som troligen är helt dum i huvudet). Sån har leken alltid sett ut, oavsett när man gav sig in i leken. Jag tvivlar på att lönesättningen varit särskilt mycket heavigare heller, sett till dåtidens penningvärde. Så jag köper verkligen att man frågar, för det låter ju onekligen som någon form av professionell masochism. Särskilt om man betänker att jag inte är en särskilt naiv person, utan att jag faktiskt visste om allt det här när jag gjorde mitt yrkesval.

 

Och det är ett svar med väldans många bottnar. Vääääldigt många bottnar. Men det enklaste svaret är såklart idealismen, att jag ville göra skillnad. Jag ville göra världen bättre, på individ-nivå. Jag ville hjälpa så många som möjligt på den tid jag har. Jag tilltalas av att vara en del av samhällets Robin Hood-mekanism, där jag får möjlighet att hjälpa dem som mest behöver det.

 

Och för det mesta så känns det verkligen som jag fått valuta för studierna. Jag hade faktiskt ställt in mig på att det skulle vara så mycket värre, men för det mesta så säljer jag väldigt sällan på skit de inte vill ha, utan går hem med känslan att jag gjort det bästa för mina klienter, representerat dem väl och onekligen hjälpt. Det är inte särskilt blygsamt, men det är också väldigt fin feedback jag får från dem; att det jag gjort faktiskt spelat roll, faktiskt hjälpt, gjort skillnad. Vilket är fantastiskt! Överlag är jag helt övertygad om att jag har ett av världens bästa jobb. 

 

Idag var dock inte den känslan som hängde sig kvar när jag gick hem. För ibland vill man så jävla gärna ge något, hjälpa någon, men det är bortom min kontroll, bortom mitt område, bortom mitt fält, bortom, bortom, bortom... Och då känns det faktiskt satajävla kasst! För just där och då så blir allting ganska svartvitt. Intellektuellt så fattar jag ju att socialtjänsten inte kan ansvara för att räta ut alla livets orättvisor. Intellektuellt så fattar jag också att ett undantag betyder ett strukturellt felsteg som innebär att andra samhällsorgan får möjlighet att fly sitt ansvar. Intellektuellt så fattar jag en jäkla massa saker, men emotionellt så känns det bara jävligt trist, orättvist och kasst.

Och imorgon ska jag på nån jävla konferens som kanske inte på sikt kommer hjälpa en jävel. Eller så gör den det? Men jag är ju lite mer förtjust i att faktiskt träffa människor jag jobbar för och få lite skit under naglarna. Det här med konferenser, lämna 50-skyltarna, inte se klienter på en hel dag känns oftast som allt som en rätt bortkastad dag. Inte riktigt den typen av dag som skulle komma bäst efter den dag jag hade idag direkt...