Så ligger jag här med uppfuckad dygnsrytm och fortfarande köldkramp i vaderna och tänker. Idag var på många sätt så fantastisk, på andra vis så sorglig. Han blandar verkligen och ger, den där guden som jag tror på.

 

Jag vet egentligen inte ens vad jag försöker sätta ord på. Jag känner mig väl helt enkelt fortfarande uppe i varv på nått konstigt vis, som att det finns saker att processa och fundera över. Ändå står huvudet verkligen helt stilla. Eller så är den överfull av den där enda tanken som aldrig någonsin får sägas och allra minst i ett läge som detta.

 

Sen tänker jag på det jag lärt mig under dagen. Typ som att man verkligen inte ska fortsätta gå om man känner att man får köldkramp. Min tanke var att om jag bara gick på skulle jag få upp värmen ändå, fast jag var genomblöt, men det var en grymt dålig slutsats. En annan sak är att det är jättesvårt att gå med kopplad hund i snårskog. Den viktigaste är såklart mer av en påminnelse om det där med livets bräcklighet och hur det är så viktigt att hinna göra och säga det man verkligen vill medan man kan. Det där som är så självklart och som man såklart alltid lyckas glömma lite.

 

Och så googlar jag, frenetiskt för vad man bör/inte bör göra för just köldkramp. Jag har som för mig att man inte ska duscha varmt om man är riktigt nedkyld.

 

Ett beslut ska tas i alla fall. Dygna och försöka få någon fason på dygnsrytmen igen, vilket är rätt viktigt om jag ska gå ur min sjukskrivning på måndag, eller sova så jag slipper processa de här sista timmarna vakna och det är ju min fundamentala övertygelse att sömn processar det mesta bäst.

 

En sista fundering gäller kommunen. Kommunen betalar väldigt mycket för diverse olika beredskaper, nämnder emellan. Borde det inte vara rimligt att man kan kalla ut dessa, även i ärenden utöver sina egna, om det verkligen behövs folk i största allmänhet? Vore det inte bra om vi nyttjade de här resurserna om vi liks redan betalar för dem?