Jag hade precis landat på Arlanda efter en resa fram och tillbaka till Bulgarien där ingenting hade gått riktigt som planerat när nyheten nådde mig att min förträffliga socialchef sagt upp sig. Sorgen var enorm och det gick inte ens att prova att hålla tillbaka tårarna. För enligt mitt tycke så är Eija fantastisk. Hon kan titta på ett riktigt kasst läge och ta de svåra besluten och sen stå för dem. Man vet alltid var man har henne för hon pekar med hela handen. Man kan vara oöverens med henne i sakfrågor utan att det blir en konflikt. Har man verkligen tänkt igenom det hela så kan man till och med vinna i frågan, för hon är inte heller pretentiös och verkar inte ha några som helst svårigheter i att våga tänka om och ändra sig om det var bättre. Samtidigt som hon är sjukt smart och kunnig på fältet, vilket innebär att det oftast som allt är hon och inte jag som tänkt bredare. Men hon har inga som helst problem med att erkänna om något blivit fel och det tycker jag är en enorm egenskap hos en chef. Och hon är inte heller rädd för att ta det yttersta ansvaret i alla lägen, vilket förvisso borde vara en självklarhet hos en chef, men hur ofta ser det ut så i verkligheten? Hon beskriver sig själv som otålig, men jag skulle verkligen vilja mena att hon har ett enormt tålamod, för det är så många tillfällen där hon kanske har en lite mer luttrad och lätt cynisk approach till ett ärende, medan jag överpositiv. Men hon låter mig testa och jag tänker mig lite att vi är som en människa och en hundvalp med en pinne. Jag springer omkring där och är löjligt skittaggad över min fina pinne och även om hon sett jättemånga likvärdiga pinnar genom åren så lyckas hon ändå mana fram ett leende och uppmuntra att det är en jättebra pinne. Kort sagt; jag tycker att det varit en ynnest att få jobba under Eija och lära av henne.
Men nu söker vi alltså en ny socialchef. Och ryktet säger att rekryteringen går bra och att det funnits ett skapligt urval av sökanden, vilket känns väldigt roligt. Och det har filosoferats, diskuterats, vridit och vänts åt alla möjliga håll och kanter. Men en fras som fastnade var att någon i all löshet sa att det "kan ju vara bra med en man, så det blir en bättre blandning och stämning". Och där fastnade jag. Det är typ flera månader sedan det sades och jag kan ändå inte sluta störa mig, så till den grad att det tillslut nu kommer ett inlägg, i hopp om att sätta p för ältandet.
Och vad är det då som stör mig?
Eftersom jag inte är feminist så är det ju inte riktigt en ideologisk grund. Och jag har inga problem att erkänna att kön spelar roll. Jag vet att samtliga av mina kvinnliga bekanta som jobbar i mansdominerade yrken beskriver mycket lugnare stämning i sin arbetsgrupp. Jag hör tydligt att de som jobbar i homogent kvinliga arbetsgrupper har mycket mer drama på jobbet. Det är skvaller och skitsnak och vuxenmobbing och mest tänkbart tillkrokade rör som går för att klämma ur sig vad man menar. Inte alla såklart, men generellt. Så jag tror verkligen att kön spelar roll och att könsblandade arbetsgrupper är en stor fördel för alla. Och eftersom socialt arbete är ett kvinnodominerat yrke så hoppas jag verkligen att man lägger krut på att hitta och uppmuntra bra grabbar så vi kan få en schysstare blandning.
Vad som däremot stör något alldeles ohyggligt är att det handlade om en högre chefstjänst. Socialtjänsten ÄR ett kvinnodominerat yrke och det är ju självaste satan om vi då inte ska kunna representeras och ledas av en kvinna! Självklart ska ju bäst lämpade personen ha tjänsten i alla lägen, för jag är ju galet anti kvotering. Men det vore ju väldigt märkligt om man inte kan hitta en bäst lämpad dam i en bransch som svämmar över av kvinnor. Jag fattar ju att det inte finns en Eija 2.0, men nog fan måste det finnas någon därute som ändå är good enough bra, utan penis. Och jag motsätter mig verkligen tanken att det ska komma in en snubbe och leka tupp i mitt hönshus. Jag älskar män, jag tror på könsblandade arbetsgrupper, men på samma vis som jag inte tycker att man ska kvotera in kvinnor i mansdominerade yrken för kvoteringens skull, så motsätter jag mig verkligen tanken att snubbar ska få komma in och styra på de områden där kvinnor faktiskt är i majoritet. Jag motsätter mig tanken på en socialtjänst där vi har en zillion kvinnor på golvet och manliga chefer med större löner och auktoritära titlar som ska sitta där och peka med hela handen medan kvinnor ska lyda och verkställa. Hellz no! Det här är ett område vi ägt sedan professionens uppkomst. Fan heller än att vi ska ge upp den till männen! För kön spelar roll.
Däremot ska vi jobba för fler manliga undersköterskor, socialsekreterare, behandlingsassistenter, kuratorer, biståndsbedömare, familjerådgivare osv. Vi ska på alla vis försöka få till så blandade arbetsgrupper som möjligt, både vad gäller ålder, kön, etnicitet och funktionsförmåga. För vi möter alla typer av människor och det är bara till vår fördel att kunna representera bredden själva. Men att en manlig chef skulle vara bättre på grund av sitt kön i min bransch? Hellz no! För även om jag inte är feminist så är jag ju inte så bondläppig att jag förnekar enkla fakta, så som att det finns en könsmaktsordning i samhället. Män har per automatik makt genom inget mindre än att vara män. De har fördelar. Precis som chefer har makt och fördelar. Det krävs inte en fil.kand i sociologi för att se att det skulle bädda för en större obalans i maktvågskålen än vad det behöver vara. Det här är vår bransch. Det är deras jävla tur att följa och foga.
Jag kommer såklart vara glad så länge vi får en förvaltningschef som är vettig, ödmjuk och kompetent, även om hen aldrig kommer matcha Eija, oavsett vilket kön hen kommer att ha. Men jag personligen kan inte hjälpa att hoppas att det kommer en power puff-pingla med nerver av stål och krut både här och där som precis som Eija kan vara en inspiration för kvinnor inom sitt fält att våga vara starka, inte nöja sig med mindre och sträva mot framgång. Och jag skäms inte för att säga att en man ALDRIG kommer att kunna inspirera min personliga utveckling på samma sätt som en riktigt bra kvinna. Lyckligtvis har vi många fantastiska enhetschefer i verksamheten som är kvinnor och som också är väldigt inspirerade, så kommer det en man så är det ju inte så att jag kommer stå utan musa.
Eftersom jag inte är feminist så är det ju inte riktigt en ideologisk grund. Och jag har inga problem att erkänna att kön spelar roll. Jag vet att samtliga av mina kvinnliga bekanta som jobbar i mansdominerade yrken beskriver mycket lugnare stämning i sin arbetsgrupp. Jag hör tydligt att de som jobbar i homogent kvinliga arbetsgrupper har mycket mer drama på jobbet. Det är skvaller och skitsnak och vuxenmobbing och mest tänkbart tillkrokade rör som går för att klämma ur sig vad man menar. Inte alla såklart, men generellt. Så jag tror verkligen att kön spelar roll och att könsblandade arbetsgrupper är en stor fördel för alla. Och eftersom socialt arbete är ett kvinnodominerat yrke så hoppas jag verkligen att man lägger krut på att hitta och uppmuntra bra grabbar så vi kan få en schysstare blandning.
Vad som däremot stör något alldeles ohyggligt är att det handlade om en högre chefstjänst. Socialtjänsten ÄR ett kvinnodominerat yrke och det är ju självaste satan om vi då inte ska kunna representeras och ledas av en kvinna! Självklart ska ju bäst lämpade personen ha tjänsten i alla lägen, för jag är ju galet anti kvotering. Men det vore ju väldigt märkligt om man inte kan hitta en bäst lämpad dam i en bransch som svämmar över av kvinnor. Jag fattar ju att det inte finns en Eija 2.0, men nog fan måste det finnas någon därute som ändå är good enough bra, utan penis. Och jag motsätter mig verkligen tanken att det ska komma in en snubbe och leka tupp i mitt hönshus. Jag älskar män, jag tror på könsblandade arbetsgrupper, men på samma vis som jag inte tycker att man ska kvotera in kvinnor i mansdominerade yrken för kvoteringens skull, så motsätter jag mig verkligen tanken att snubbar ska få komma in och styra på de områden där kvinnor faktiskt är i majoritet. Jag motsätter mig tanken på en socialtjänst där vi har en zillion kvinnor på golvet och manliga chefer med större löner och auktoritära titlar som ska sitta där och peka med hela handen medan kvinnor ska lyda och verkställa. Hellz no! Det här är ett område vi ägt sedan professionens uppkomst. Fan heller än att vi ska ge upp den till männen! För kön spelar roll.
Däremot ska vi jobba för fler manliga undersköterskor, socialsekreterare, behandlingsassistenter, kuratorer, biståndsbedömare, familjerådgivare osv. Vi ska på alla vis försöka få till så blandade arbetsgrupper som möjligt, både vad gäller ålder, kön, etnicitet och funktionsförmåga. För vi möter alla typer av människor och det är bara till vår fördel att kunna representera bredden själva. Men att en manlig chef skulle vara bättre på grund av sitt kön i min bransch? Hellz no! För även om jag inte är feminist så är jag ju inte så bondläppig att jag förnekar enkla fakta, så som att det finns en könsmaktsordning i samhället. Män har per automatik makt genom inget mindre än att vara män. De har fördelar. Precis som chefer har makt och fördelar. Det krävs inte en fil.kand i sociologi för att se att det skulle bädda för en större obalans i maktvågskålen än vad det behöver vara. Det här är vår bransch. Det är deras jävla tur att följa och foga.
Jag kommer såklart vara glad så länge vi får en förvaltningschef som är vettig, ödmjuk och kompetent, även om hen aldrig kommer matcha Eija, oavsett vilket kön hen kommer att ha. Men jag personligen kan inte hjälpa att hoppas att det kommer en power puff-pingla med nerver av stål och krut både här och där som precis som Eija kan vara en inspiration för kvinnor inom sitt fält att våga vara starka, inte nöja sig med mindre och sträva mot framgång. Och jag skäms inte för att säga att en man ALDRIG kommer att kunna inspirera min personliga utveckling på samma sätt som en riktigt bra kvinna. Lyckligtvis har vi många fantastiska enhetschefer i verksamheten som är kvinnor och som också är väldigt inspirerade, så kommer det en man så är det ju inte så att jag kommer stå utan musa.
0