Jag har sovit inget och 0 och hade nog egentligen tänkt åka tidigt till jobbet och få plus på flexen, men icket! Jag fastade denna morgon i P1:s sommarpratare Jonas Gardell, som jag alltid älskat. 

 

Jag älskade honom första gången som ett barn. Eller ja... Som äldre tonåring snarare. Jag tror jag jag var 17 år när jag läste Jenny första gången. Jag upplevde den så gripande att jag var tvungen att läsa om  En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré och sen läsa Jenny ytterligare en gång. Detta för att jag var så tagen av verkligheten.

När jag spontant ska beskriva min mellanstadietid så minns jag den som den roligaste tiden. Och jag är inte den som kan säga att så inte var, för det var rosornas krig, ärtsnärtor, tältande, sena nattbad och trädklättring och massor av såna saker som är det yttersta beviset på att bara idioter väljer att växa upp. Men det som fängslade mig så mycket med Gardells tre böcker var att det fanns så mycket mer av mellanstadiet att komma ihåg. Det fanns pakter och skitsnack och övergrepp som idag gör mig knäsvag, men som då var helt vanlig vardag. Det var lojaliteter som sattes på prov, det krävde mod att våga gå emot strömmen och det var absolut här jag fick så pass mycket distans till livet att inse att det inte är hela världen att inte leva det, om man inte får göra det som man önskar. Det var också här som mina tankar om bristen på barnperspektiv i samhället höggs i sten och står för den delen fortfarande.

Och jag tänker ofta på vilken mäktig man han är, herr Gardell, som kan måla den verkligheten. Som minns den, som vågar grotta ner sig i den nog mycket för att skriva böcker och prata om den, men som dessutom kan göra det så bra att vi andra, vi mindre modiga satar kommer ihåg att barndomen var så mycket mer än gröna gräsmattor, glass och tjuvrökning. Det är onekligen en konst att kunna fånga det verkliga livets råhet och ömhet på samma gång.

 

Andra gången jag älskade honom var när jag såg hans show Livet. Jag såg den inte live, utan jag råkade hamna framför den när den gick på TV. Jag vill minnas att jag var nydumpad och olyckligast i hela världen, fullt övertygad om att jag aldrig skulle kunna le på riktigt igen. Jag skrattade så att tårarna sprutade när han berättade om hur en hel publik önskat att nazisterna skulle hitta Anne Frank i ett uselt framfört teaterstycke. 

Och det är verkligen ytterligare ett skäl att älska honom tycker jag. Det kanske beror på mina val av killar, att jag alltid är på jakt efter någon smartare än mig, någon som tänker outside the box, vars syn på livet ska fascinera och trollbinda mig. Med tiden har jag dock lärt mig att det är förbaskat enkelt att verka lite djup, utan att egentligen ha en tanke i huvudet. Det är däremot stört jäkla omöjligt att få folk att skratta utan att vara en rolig människa. Djuphet är lite som Kejsarens nya kläder - att om man bara håller fasaden uppe så kommer ingen våga fråga, för att majoriteten människor är alldeles för tillknäppta och rädda för att själv känna sig dumma. Skratt däremot kan man lita på. En person kan inte få dig att skratta, utan att faktiskt få dig att skratta. Ett oäkta skratt klingar falskt hur långt som helst. Sen tror jag mycket på humor som verktyg i livet också; inte bara som försvarsmekanism utan som verktyg också. För livet (nu kan jag förvisso bara tala för mig själv men;) är så fullt av eländen, av hemskheter, av saker som bara måste överlevas så gott det går. Och för mig har det inte bara varit för skratten jag lever, utan med hjälp av skratten jag hanterat dessa bumps in the road. Och jag lever som jag lär. Kan jag få en klient att skratta en gång på riktigt är det värt dubbelt så som det där försörjningsstödet jag betalar ut. Klienten kanske inte inser det, men det gör jag. Och jag är helt övertygad om att Jonas Gardell skulle vara en fantastisk socialarbetare!

 

Den tredje gången jag älskade honom var såklart när jag såg Torka aldrig tårar utan handskar. Jag har ju ingen TV, sen många år, så jag såg det i efterhand på SVT:s play-funktion. Jag såg det när mörkret hade gripit tag om Arjeplog för länge sen och den första snön hade hunnit falla. Jag hade återigen en riktigt usel period, där jag aldrig kunde sova, drömde ständiga mardrömmar, hoppade så fort telefonen ringde och hade 0 aning om att vändpunkten var ett stenkast bort. 

Det är nog av lite samma anledning som det där med mellanstadiet som jag älskar berättelsen.

För att jag generellt är stolt som en tupp över mitt land. Jag är en hopplös Norrlandpatriot, som förvisso kanske inte tycker allt i samhällsordningen är optimalt, men som aldrig är sen att påpeka att det ändå troligen är bättre än alla andra länder därute (förutom jävla Norge, som tydligen ska ha svar på alla världens problem!). Och det jag är så stolt över är såklart inte nått svammel om någon idyllisk 50-talsstereotyp, som i Norrlands inland var borta innan den ens hade kommit, i stil med nazisterna. Nej tack! Jag är stolt över de verkliga framgångarna, saker Sverige är och alltid har varit. Så som vår välfärd; att vi är ett land som inte tycker att folk ska behöva leva på andra människors goda vilja, på ideella aktörers egenintressen eller på att någon ska tjäna på det, utan att vardag, liv och dräglighet faktiskt är en rättighet, stiftad i lag, huggen i sten. Att Sverige så ofta beröms och beryktas för vår jämställdhet, att vi fostrar kvinnor med råg i ryggen och skit under naglarna. Att vi var bland de första länderna som skrev på barnkonventionen. Ja det finns så mycket att vara stolt över, så mycket som jag är stolt över.

Och där slår Gardell till igen och påminner mig om att allt minsann inte är att vara stolt och nöjd över. I sitt sommarprat i P1 berättar han att till och med vänstertidningen Proletären skrev om hur bögsmittan i princip bara rensade ut dem som förtjänat den, att den skulle vara en självsanerande affär. Inte ens den flummiga vänstern; som ideologiskt brukar vara först med att stödja en dålig idé, innan alla andra kommer på att den faktiskt är bra, stod upp för den här gruppen av människor som dog. Som plågades ihjäl och dog. Jag vet inte hur många läsare jag har som sett människor dö till följd av lång sjukdom, men jag har. Inte AIDS, men jag tänker mig att de där sista timmarna ser ungefär likadana ut, oavsett orsak. Jag minns min pappas död som om det vore imorse, och vad goda vänner och sjukpersonal än sa, så fanns det ingenting fridfullt eller lugnt över en sådan död överhuvudtaget. Man ser en människa tyna bort, plågas ihjäl. Man inser att det finns en smärta så djupt i kroppen att inte det starkaste morfinet i världen kan bedöva den.

Men AIDS-epedemin är typ 30 år sedan. Varför berör den så mycket? För mig är det troligen för att jag hör samma sak hända idag med mot annan folkgrupp, som ligger mig så varmt om hjärtat; pundarna. Det är exakt samma argument som används. De får skylla sig själva. De har förverkat sin rätt till liv, genom att göra fel val. De är smutsiga syndare och ont ska med ont förgöras. Jag vet inte vart de här människorna, decenium efter decenium får luft ifrån. För det är alltid ungefär samma dårar oavsett grupp de förbannar. Jag önskar bara att jag kunde berätta min största visdom jag lärt mig hittills om livet; vi är alla smutsiga syndare som en dag ska förgöras. Jag vet inte vart de här personerna får sitt ego att vara så säkra på att någon ska se mer mellan fingrarna gällande just deras synder än någon annans. Jag menar, mitt jobb är att ge pengar till den som inga har, att sörja för barns trygghet och utveckling att skydda de personer som utsätts för övergrepp av personer som borde älska dem... Och gudarna ska veta att det är ett kall jag försöker hinna med att göra 24 timmar om dygnet och trots det så är jag gode säker på att om det finns ett helvete så finns det nog en plats reserverad för mig. Front seat till och med misstänker jag. Jag undrar lite i mitt stilla sinne hur de här människorna som är så säkra på sin sak lever? Vad jobbar de med? Vem är deras livscoach? 

 

Jag måste runda av här nu om jag ska komma i tid till jobbet. Hur? Med en förhoppning om att jag kommer hinna förälska mig många fler gånger i Gardell i framtiden och gråta ännu fler tårar över hans skicklighet i att spegla verkligheten så hjärtskärande sann och få mig att skratta.

 

/Sara