Sista dagen på året. Och vilket underligt år att sammanfatta!

Ta jobbet till exempel. Jag gick från skapligt grön till längst anställd på min arbetsplats. Vi gick från hattigt till strukturerat. Vi gick i krig och vann. Vi fick en otrolig sammanhållning och lagkänsla. Och jag var lika målstyrd som någonsin.

Plus alla dessa jävla tjänsteresor. Luleå och Järfälla känns som andra hem numera. Jag kunde hantera Stockholmstrafik, men varken parkeringshus, bommar eller att köra till Vidsel. Faktum är att det varit sjukt många fenderbenders i år, till och med för att vara jag.

Jag gick igenom mailen alldeles nyligt för att rensa ut inför Integrationenhetens flytt och inser att det här inte varit ett vanligt arbetsår. Det har varit otroligt många konstiga ärenden, men konstiga twister som verkligen utmanat och utvecklat. Liksom alla utbildningar jag gått. Jag kan inte hjälpa att hoppas att 2016 blir liiiite mindre utvecklande. För hösten var mörk, flyktingkrisen har tagit kraft ur hjärtat. Och folk var elaka. Och oförstående. Och gick på slag under bältet och personliga angrepp jag aldrig var beredd på. Men det som inte dödar...

Och ytterligare ett år då jag inte gick tillbaka till att bli smal. Trots att jag högkonsumerat rätt nyttig mat i stil med ostron och bär. Troligen är det Max fel när de införde lyx-shakes med espressosmak.

På den privata fronten har det på många vis blivit bättre. Mitt dreamteam har onekligen krympt, men är å andra sidan mer vältonat och tight än någonsin. Jag har vårdat min älskade hund och jag har hämnats alla som gjort de mina illa. Jag har spelat galet mycket Risk OCH vunnit! På att bunkra i Kamtjatka! Jag har gråtit floder över hur mina minsta blivit stora och vidgat sina vyer. Moa kom tillbaka till Luleå, så att vi kunde börja springa på varandra på regelbunden basis. Vi har lärt oss att nyckeln till lycka är kakor och klackar. Vi har också inpräntat att strypmord betyder kärlek. Och jag har lärt mig att det ibland är värt att fråga, för att det kan visa sig att någon du älskar älskar dig precis lika mycket tillbaka, på helt rätt sätt. Och det kan leda till en känsla av trygghet i någons starka armar, som jag för länge sen gett upp att man kunde känna.

+Ett julmirakel jag längtat och fruktat i över ett års tid. Men som var sååå värt det. Om inget annat, så hade den enskilda händelsen gjort det här året värt det.

Sen har vi Rom-resan, som såklart var fantastisk på många vis. Mycket konst, mycket glass och många skratt. En svart man, en selfie-pinne, plankande av födelsedagsfester, strippor, en jamande taxichaufför, massor av skratt and we're sooo sorry! Och Leonardo såklart! Sååå mycket tid med mannen jag en gång älskade så oavkortat.

Kärleksåret var lika snurrigt. Det var väl för väl att det inte blev jag och Robin, men Fredrik the reboundguy var väl inget superfynd. Gick till och med så långt att Ida satte mig på en timeout. Ida Wikström satte mig på en timeout! Och klubbade igenom en 5-årsplan. En jäkligt oklar 5-årsplan.

Och Moas plan om den snuskiga hemliga affären... Jag tror vi alla kan vara överens om att jag inte riktigt är gjord för snuskiga, hemliga affärer, även om jag är den första att skriva under på att förbjuden frukt alltid smakar bäst. Men det är nice ibland när saker är riktigt intensiva. När du längtar och trånar så mycket att du håller på att bli galen och samtidigt hellre skulle dö än att be om det. Och den totala hybrisen när man väl inser att man inte kommer att behöva be om det.

Och kan man verkligen höra på rösten ifall någon är naken??

Sen har vi ju alla exen. Alla dessa ex som i otid, men sannerligen aldrig i tid, ska komma på att jag råkade vara bäst i världen. Vilket jag är ganska säker på att jag sa då! De kanske verkligen borde skaffa ett nätverk tillsammans. Och i så fall lär ju detta forum med all säkerhet hålla till i Luleå.

Och Agge...

Vissa saker ändrar sig helt enkelt inte. Min ena superkraft är fortfarande någerlunda intakt. 

Och jag har blivit gubbe på riktigt. Jag fick min gungstol och mitt badkar och kollade på så mycket hockey och rökte pipa att folk tamme fan höll på att bli less på mig. Men hur kan man göra annat när Jimmie Ericsson kom hem för att leda igen? Jag köpte en V70 och även om Esmeralda och jag kommer bli väldigt lyckliga tillsammans ger jag mig fan på att 17-åriga rebell-Sara är måttligt imponerad. Å andra sidan har jag gjort många andra saker i år som 17-åriga Sara i allra högsta grad aldrig ens vågat drömma om!

2015 är året som innehållit det mesta helt enkekt. Hjärtan har gått i tusen bitar, oförglömliga samtal med bästa vänner mitt i natten, självmordsförsök, skräck, nervositet, bilproblem, passion, hemliga kyssar, vardagshäng, våldtäkt, svek, familj, massor av olika resor på lång- och kortdistans, och så mycket mer. Det är ett år som har tagit allt man har i vissa stunder, för att sedan ge tillbaka tusenfallt. Det är säkerligen ett år som har rustat mig starkare, men ingen är gladare än jag att det är över. Inte så att jag tycker att jag är klent byggd, men jag hade ärligt inte pallat 2 dagar till i ringen. 

Istället ställer jag in mig på ett nytt år. Med en annan tjänstefördelning, en ny organisation, till viss del ny arbetsplats. Det ska bli sjukt coolt att se min tapiga mind-map förvandlas till något verkligt! Jag är både stolt, smickrad och taggad som satan. Jag är beredd att jobba hårt som satan för det här och jag hoppas verkligen att jag kommer få göra det också. Och om sanningen ska fram; det är ett faktum man kan räkna med i socialtjänsten - vill man maxa ut sig så finns det alltid utrymme för det. Alltid!
Jag tror 2016 blir ett år av massor av skönt häng, vindrickande och spel. Och jag gillar ju verkligen spel. Och jag hoppas att det kommer bli ännu tydligare för dem jag älskar hur jag älskar dem, vad jag skulle göra för dem och att jag verkligen kommer försöka att vara värd deras besvär. Jag hoppas på ett SM-guld såklart och mer spännande resor. Jag hoppas på mer opera och snobberier. Jag hoppas att jag fortsätter checka av saker på min bucket list. 
Jag kan aldrig tänka mig att kärlekslivet kommer bli mer tilltrasslat än vad det varit i år, men jag hoppas på mycket hångel och mer skratt än gråt och skrik.