Jag är ångestladdad. Jag har varit det i en vecka lite drygt nu och det börjar fucka med mitt huvud. Saker som är goda smakar inte gott, saker som är roliga skrattar jag inte åt. Ångesten äter mig innifrån, gnager i bröstet. Jag är nere i en svacka. Och den går ju över, för det gör dem ju alltid. Men just nu är det jävligt motigt. Just nu är det jävligt mycket; ta ett fett banklån, casha ut alla sparpengar, säga upp sig, dra utomlands och byta identitet typ. 

 

Jag har den här scenen i mitt huvud som spelats om och om igen hela dagen. Det var mina första månade på soc och jag tror att jag efterfrågat ifall kommunen hade något släp, för att någon klient behövde flytta något stort och jag hade ju kula på bilen, men för liten skuff för att rymma vad tusan som nu skulle flyttas. Mehtap står inne på mitt kontor och ögonen bara rullar i huvudet på henne. "Varför då? Sara, INGEN kommer tacka dig." Jag minns inte om jag svarade, men jag minns att jag självsäkert, optimistiskt och kanske en gnutta naivt tänkte att "Det är värt det, för min klient behöver verkligen den här hjälpen."

X antal år har gått och vissa dagar, typ idag, typ den här veckan så känns det verkligen som att min goda och fantastiskt kloka vän Mehtap än en gång hade rätt. Varför anstränga sig mer än nöden kräver när folk ändå bara kommer vara missnöjda och vilja ha mer? Varför vara vänlig när allt man får tillbaka är oförskämt och okunnigt käbbel?

 

Samtidigt brukar den scenen väcka ett annat minne till liv när jag sitter med ett par anhöriga och den ena säger att det kanske inte går att begära hur mycket som helst av mig, att jag faktiskt bara är människa jag också.

Och jag vet hur det blixtrade i skallen när hen sa det. Jag ska verkligen inte påstå mig vara allsmäktig, men gudarna ska veta att jag, på mitt jobb, är mer än människa i 8 av 10 fall. Om jag måste vända upp och ner på himmel och jord för att plocka ner stjärnorna. få någon stackars administratör på landstinget att gå hem gråtandes och kliva över några lik för att sy ihop en lösning åt min klient så kommer jag troligen att både satsa på det och lyckas.

Jag förstår mycket väl att det som sades var i omsorg, men det är helt enkelt inte sant. 

Saker kanske inte går så snabbt som man skulle önska alltid. Men det är väldigt sällan jag inte ihärdar och framhärdar tills jag är i mål med något. Och tricket är så busenkelt som att det handlar om att ta sig tid. Ingen av mina klienter har hittills behövt just månen. Men vissa av dem behöver med än 30 minuter en gång i månaden då vi pratar uteslutande om vad jag hade på agendan. Ger man dem tid, tålamod och en styvmoderlig kärlek (och kanske en liiiiten touch välriktad bakslughet) så kommer folkvettet av sig självt tillslut.

 

Jag minns en klient på väg ut genom dörren. Hen hade dragit upp dragkedjan och satt på sig mössan. "Du ska veta att jag kommer minnas vad du gjort. Mig ser du inte här igen." Bland de vackraste stunderna i livet. Jag hatar när folk säger tack, för tacksamhet är ingenting jag är så värst intresserad av. Hade jag gillat det hade jag nog valt en annan bransch. Men det är skönt när någon sett, märkt vad man gjort. Och det är skönt att det lett till att den här personen inte längre skulle behöva socialtjänsten för att klara sig. Och hen har hittills fått rätt och aldrig synts till i våra korridorer igen. Vilket skulle kunna låta lite sentimentalt sorgsamt, men det är Arjeplog, så det är ju inte direkt så att vi aldrig ses utanför i den riktiga världen.

 

Sen tänker jag på ett samtal jag hade med en av mina egna anhöriga och dennes "fördomar" för vad socialtjänsten egentligen gör med sina klienter. Nu vet jag ifs inte vad man har för hållning i henoms kommun, men i Arjeplog så rövkör vi tamme tusan inte folk. Eller jag gör det iaf inte. Det är inte ens den artiga versionen av att spotta innan man trycker in kuken, utan jag gör det helt enkelt inte. Jag har en klar och tydlig bild över var mina gränser går, vad gäller ömsesidig respekt, enskildes integritet och värdighet och jag tänker inte göra avkall från dessa. Och jag är ju den typen av idealistisk fundamentalist som skulle kunna säga upp mig på dagen om så behövdes. Jag är inte så förtjust i regler, men de få regler jag har och respekterar, dem skulle jag tamme tusan dö för. Finns väldigt få lagar som säger det, men nu är det jag som säger det. Och sa jag så, så var det så och då blev det jävlar i min själv så också!

 

Och så har vi min tjänsteresa på Sunderbys beroendeenhet, där en vilt främmande snubbe var sjukt förbannad och innan jag visste ordet av hade jag börjat bearbeta den här stackaren. Jag var seriöst milimeter ifrån att handlägga. För att det här är vem jag är. Det här är vem jag alltid har varit. Innan jobben, innan utbildningen så var det här fortfarande jag. Jag har bara haft turen att dumjävlar före mig har hävdat att det här sättet att tänka skulle kunna vara en profession och sen har det kommit ytterligare dumjävlar och konstaterat att de skulle kunna tänka sig betala för den här professionen - betala för att jag ska vara jag, för att jag ska göra saker som jag skulle ha gjort hursomhaver var jag än var.

Eller så är det så att kommunen bara betalar mig för pappersexercisen och att det är därför jag har så medioker lön? Skulle egentligen inte förvåna mig, för det har tydligen uppstått en ny grupp dumjävlar som tror att det är allt man gör. Världen är så full av dumjävlar! Och spån! Och drullputtar! 

 

Och det är väl där skon klämmer; att även om jag fick loss ett massivt kontant kapital och verkligen drog utomlands så skulle jag fortfarande vara jag och säkerligen fortsätta göra det jag gör. Och jag gillar inte värme, så man kan ju ge sig fan på att det här skulle ske i något kallt korrupt öststatsland där man står med elände upp till halsen och misär så grov att hjärtat inte mäktar med det. Så det kanske är lika bra att bara andas ut topparna och vänta på att svackan går över, innan jag står mitt i nått romskt läger och försöker smuggla gravida tonårstjejet till väst och blir skjuten. För jag är jag och sätter du mig i ett korrupt öststatsland så är det bara en tidfråga innan jag faktiskt skulle bli skjuten.

Man kan fly från många saker, men sällan på lång sikt från sig själv.