Det är ju som lustigt. Igår när jag kom hem så började jag fila på ett inlägg om hemlängtan men hur det är rätt skönt att komma bort några dagar ibland, just för att få fullfölja en dag som planerat; göra det som bestämts, träffa dem man ska och aldrig måsta släppa allt man har för händerna för att det dök upp något akut via besök/telefon/fax/mail. Men jag skrev om hemlängtan för att jag menade att jag fått göra det i 3 dagar och kände mig rastlös och längtade hem till mitt hem och mitt kaos till jobb där man aldrig kan förutse mer än de närmaste 10 minuterna åt gången.

 

Kom just hem från mitt evighetsskift och känner att jag kanske skulle gett fan i att tänka så! Jag tackar gudarna varannan dag att jag kommer från restaurangbranschen, så jag vet hur man biter ihop och ler även när magen kurrar, kissblåsan spränger, fötterna värker och tålamodet går på reservtanken.

Hur fan lyckas kaoset hitta mig här? Jävlart oklart! Och jag misstänker att det alltid skulle bli såhär. Alltså lite så som när man åker någonstans. Hur långt bort man än åker så springer man alltid på någon hemifrån. Så är det ju bara! Och jag börjar misstänka att det är samma sak för mig och jobbet, att hur långt bort jag än åker så kommer något jobbrelaterat jag inte planerat för att uppenbara sig.

 

Men det är ju som värt det. Just här och nu. När man får höra någon beskriva en förändring och se en person växa som människa, när man får se på hur någon man trott på lyckas, eller bara få se någon växa upp och blomma ut till en fantastisk vuxen... Värt det alla gånger! 

 

Men sen kommer man ju hem till Arjeplog igen och får börja om att hata livet, universum och allting för att någon dumjävel lik förbaskat är missnöjd på något vis. Meyer-Briggs har verkligen rätt om mig! Jag älskar det mänskliga, men jag hatar verkligen folk.

Och det är ju verkligen alltid det här min gamla chef Ulla sa, miljarder gånger under den tid jag jobbade där, att socialtjänsten kan aldrig göra rätt. Gör vi något är det fel och gör vi inger så är det fel. Omhändertar vi en unge har vi helt omänskligt splittrat ett barn från dennes föräldrar, förstört en familj och en unges framtid och utveckling. Gör vi inte det så har vi kastat ungen till gamarna och den kommer säkerligen att dö en ond bråd död. Facket har flaggat i flera år för att socionomer över hela landet  flyr socialt arbete efter bara några korta år i tjänst och i synnerhet flyr socialtjänsten. Kanske folk skulle ta och fundera vad det beror på. Vi har schyssta avtal, ett brett fält, skaplig lön och goda möjligheter för utveckling. Ändå flyr folk som flugor. Min personliga tes är att det beror på ovan nämnda dilemma kontra folk.