Jag tänkte till exempel här om dagen på det här med presenter, eftersom jag ändå alltid har älskat att ge dem. I förra veckan var det stackars Tommy som fick sig en kartong. Och han är ju bra på att vara a good sport kring det hela, men jag märker ju att han blev obekväm. Och det är verkligen inte första gången han eller någon annan blir det. Medan jag inte riktigt vill ge mig på den här punkten. Och det blir en sådan där detalj i mänskligt beteende som jag ältar lite.

 

För det är ju inte detsamma som med mig. Jag vill bara inte öppna paketen för att jag är så rädd att det ska synas att det är nått jag inte riktigt ville ha och måsta spela glad, just eftersom jag verkligen inte är en pryl-människa. Chansen att man, utan ledtrådar eller önskelista, ska hitta något jag faktiskt vill ha, som jag inte bara kommer tycka är jobbigt att det tar upp plats, är minimal faktiskt. Och precis lika rädd som jag är att det ska märkas på mig att jag inte riktigt vill ha den där onödiga prylen, lika ångestladdad är jag inför att det överspel av glädje som jag sen ska krysta ur mig.

Men det är ju inte detsamma, för mina presenter är ju oftast väldigt genomtänkta och bra! Ödmjukheten på topp som alltid. Men jag grundar det här på att jag ibland gett bort precis vad någon person verkligt önskat sig och ändå mött en rätt besvärad reaktion.

 

Och som en blixt från klar himmel slog det mig att jag klivit upp en snäpp; att jag köper betydligt dyrare presenter och julklappar nu, än vad jag gjorde för 5 år sedan. För att jag har bättre ekonomi. Vad som var en enorm summa förrut känns plötsligt överkomligt. Och på det sättet är det ju roligare. För är det nånting jag däremot verkligen hatar så är det att ge en dålig present, alltså någon typ av nödlösning för att man inte hittade nått som passade eller kom på något till just den personen. Och i och med att taket lyfts lite så får man ju också mer spelrum till att hitta något som faktiskt passar.

Men hur jobbigt är det inte att byta julklapp och upptäcka att den andre personen lagt ner mycket mer pengar på sin klapp än du! För medan jag är väldigt förtjust i att ge tycker jag det är otroligt generande att få, oavsett omständigheterna. Och det är ju en vanesak i allra högsta grad. Jag skulle tycka det var rätt okej om jag fick exempelvis en DVD-box med uppskattat värde om 300 kronor av Inger i present, för jag vet ju att hon har en någerlunda ordnad inkomst som inte är så pjåkig ändå. Hon har faktiskt troligen råd att ge mig den. Skulle jag få samma box av Ida däremot, som jag känt betydligt längre, mer och faktiskt gått igenom så mycket mer så att relationen nästan kan liknas vid släktskap så skulle jag vara mycket mer beklämd. Hon har både en sämre lön och en mer osäker inkomst och då blir helt plötsligt 300 kronor lite väl för mycket kan jag känna, även om vi snäppet tightare.

 

Nästa steg blir ju på nått vis att inse att matchningen inte bara handlar om givarens ekonomi. Och det är här jag fallerar lite inser jag. För även om någon, med god insikt i min vardag, vet att jag har ekonomi till att ge nått, att de inte borde ha dåligt samvete, så är det kanske inte coolt för det. Där har vi det igen på nått vis; min "alfahanighet"! Även om Peter aldrig visade det, utan i allra högsta grad tackade och tog emot, så tänker jag nu att det kanske kändes otroligt förödmjukande att få en AIK-tröja för nästan 1000 spänn, när han själv levde på luft och vatten typ. Han kunde ju verkligen inte ge tillbaka just då. I min värld, just där och då, så var inte det ett problem, för inte behövde jag ju få nått. Jag ville ju bara ge den för att jag visste att den skulle vara värd så mycket mer för honom. Att göra honom glad var belöning nog.

 

Men kärnan är på nått vis att det kanske inte är schysst. Jag mår ju bra av att vara generös, så under lång tid har jag menat på att det här är okej. Det är ju mina pengar och vill jag lägga dem på att göra folk glada - toppen väl?! Men nej! Jag fattar ju nu att det är det här med dominansen och makt. Att jag gör mig själv stor - fine! Jag ska kanske inte behöva vara mindre än jag faktiskt är. Men att jag får någon annan att känna sig liten, otillräcklig och generad - inte fine väl? Det låter som förtryck! Riktigt snällt förtryck som grundar sig i den godaste av avsikter. Och jag inser att det är ännu känsligare om det sker i relation till en man; att jag då än en gång lite lätt omedvetet markerat min roll som provider och att han kanske omöjligen kan matcha det.

 

Och här hamnar ju jag, som jag är med allt vad det innebär, i en riktig mental rävsax. Ska man kräva att få vara sig själv här? För jag gillar ju att ge presenter. Det ger mig en otrolig glädje, som varar länge. Är det här något de borde unna mig? Eller ska man vara lite mer ödmjuk och försöka hitta andra arenor där vi båda kan providea någerlunda lika mycket? Man tvingar ju knappast en blind kompis att tävla i att räkna träd direkt liksom.

 

Jag, som då är som jag är, har ju under längre tid ifrågasatt rättvisan i att det känns som att det alltid är jag som ska ge mig. Varför ska alltid de starka ge sig till förmån för de svagare liksom? Som tidigare poängterat; det är inte rimligt att jag ska behöva kapa bort delar av mig och göra mig mindre. Jag tror att det ligger väldigt många kvinnor till hands att göra överlag och att det är jäkla dum fälla att gå i. För då är man ju tillslut inte den där självsäkra tjejen han blev kär i och tvivelsamt att man är särskilt nöjd med sig själv heller. Men det här kanske faktiskt är så stort och buffligt och maktgenererande att det ändå, just den här gången, är jag som bör backa lite? Känslan hos honom ska ju inte behöva vara att all makt ligger hos mig. Det vill jag inte.

 

Nu ska avslutningsvis förtydligas att jag och Tommy inte är det minsta lilla kära i varandra. Han är dock en ständigt underbar inspirationskälla till nya reflektioner vad gäller hur vi människor egentligen är funtade.