Jag är den första att tycka att alla har rätt till sin åsikt, hur kass den än må vara. Jag stödjer till fullo den demokratiska tanken. Jag tycker visst att SD, likt alla andra tokstollar, ska få ha möten, arrangera demonstrationer och få sprida sitt budskap. Sen biter jag ju, enligt demokratins alla regler, tillbaka. Och jag biter hårt. Men jag köper att de finns. Jag köper det så mycket så att jag till och med varit tillsammans med en av Sveriges mest insyltade nazister.

 

Vidare vill jag mena att jag inte är en särskilt lättkränkt människa. Oftast som allt är jag faktiskt alldeles för nonchalant för att ens märka att jag blir förolämpad. Visst att jag också, efter snart 25 års tid, kan bli lite less att svara på vart jag kommer ifrån eller när folk bestämt sig på förhand att de inte kommer förstå vad jag säger eller tror att jag fortfarande är ett lågutbildat restaurangbiträde med minimilön som dessutom är svart. Lönen alltså. Less kan jag visst bli på sånt. Men kränkt vill jag verkligen mena att jag inte blir. Min strategi är snarare att hånle åt dessa infantila människor som uppenbarligen inte lämnat 50-skyltarna på ett decenium.

 

Men igår kände jag att jag kom till en punkt då jag inte riktigt kan känna att det är okej.

Som så många andra singlar så hinner jag inte riktigt med mitt liv. Speciellt inte nu, när jag har så mycket som händer och sker på olika fronter. Och eftersom jag är en inbiten arbetsnarkoman som lever för mitt jobb så är det såklart hemmet som blir lidande. Jag tvättar, städar och lagar storkok att värma upp så mycket jag bara orkar på helgen för att jag VET att det inte blir av på veckorna. Ytterligare en av de saker jag hinner med att göra är att gå igenom posten. 

 

Så skedde i senaste natten igår. Och då såg jag den här annonsen i Arjeplogar'n. Den här reklamen för SD.

Dels störde det mig hur man placerat annonsen. Jag var liksom tvungen att läsa sidan ordentligt för att förstå att den inte hade det minsta lilla att göra med busslinjen mellan Skellefteå-Bodö, som i övrigt tog upp halva sidan, och som berör många. För mitt första intryck var att de hängde ihop. Vilket de inte gjorde.

 

Min andra känsla var djup äckel. Det tog ganska lång tid för mig att få rätsida på vad jag kände och varför jag kände så. Tillslut kom jag fram till att det för mig känns som ett fult intrång. De hade alltså tagit sig in i mitt hem. Och det känns inte riktigt okej för mig. Jag var helt okej med att grannarna i Arvidsjaur skrålade vitmakt-musik helgerna igenom. Jag var helt okej med  när SMR kom upp till Skellefteå för att fira nationaldagen med demostration. Jag var helt okej med tomten som stod på torget och delade ut flygblad. Jag tyckte till och med att han var modig. Men det HÄR är jag inte okej med. 

För hur svensk jag än är så är jag trots allt brun. Jag är brun och de här människorna vill mig illa. De ser mig inte som en likvärdig medborgare. De kommer aldrig att göra det heller. Och medan jag stödjer deras civila rättigheter, som en del i det demokratiska samhället, så vill jag nu hävda min hemfrid. Att man står ute på torgen och värvar medlemmar; fine! Men att man lyckas göra intrång i MITT eget hem - nej! Jag köper det inte! Det är inte okej. Jag kan inte ens beskriva känslan av vrede jag skulle känt om jag haft söta små halvbruna barn som tultade omkring här och exponerades för den här reklamen i sitt eget hem! Det här är mitt hem. Det här är min borg. Det här är den plats där jag får vara mer än partisk. Det här blir dessutom extra viktigt för mig, utifrån det jobb jag har; att jag faktiskt inte får tycka och säga mina privata tankar särskilt ofta, utan måste hålla igen, för att inte pracka våra ungdomar fyllda med mina åsikter. Det här är den plats där jag inte ska behöva försvara SD:s civila rättigheter för 5 öre. Här ska jag ha rätt att tycka att de är vidriga svin som helst av allt skulle få utvandra till Danmark varendaste en.

Och det som gör det hela än mindre okej är att det här inte är ett val jag gjort heller. Jag har inte valt att ta in den här reklamen. Den slängdes in per automatik i mitt brevinkast. Jag har inte gått ut på affären och köpt en tidning jag sedan fraktat in, så jag sedan skulle kunna ta beslutet att sluta lägga pengar på just den här tidningen. Jag får den för att jag bor här. Alla får den. Den kommer per automatik. 

 

Och det är ingen lätt sak att skriva. För jag tycker om Lotta på Arjeplogar'n. Jag tycker om henne, jag tycker om många av hennes släktingar, jag gillar hennes barn. Jag känner inte Jenny alls, men hon verkar också härlig. Och normalt sett så tycker jag att de båda är en inspiration. För småföretagandet, för ett frodande näringsliv, för kvinnors möjlighet att ta plats... 

Och samtidigt köper jag inte det här. Varken Piteåtidningen, Norran eller DN har låtit SD annonsera. De bryr sig också om pengar. De behöver också annonsörer för att gå runt. Inte heller den där gratistidningen i Skellefteå, som jag tyvärr inte kommer på namnet på just nu, har gjort det. Om AnnonsXet gjort det vet jag inte, eftersom jag varit borta så länge från den. Uppenbarligen finns det fullt av medier därute som aktivt valt att inte göra det. Uppenbarligen går det att säga nej.

Mina föräldrar var småföretagare. Många av er kände dem. Det fanns fullt av månader under min uppväxt då de inte gick runt. Då pappa var stressad och oroad för framtiden. Men hur oroad han än blev så tummade han aldrig på sina principer. Min bästa vän påminde mig alldeles nyligt med värme om hur hennes faster beställt vin och försökt hämta ut det på en lördag (det här var innan systembolaget hade öppet lördagar, för så gammal är jag) och var så arg att det rök ur näsan på henne. Och det är en sån grej som jag kommer ta med mig för livet, att allting inte kan handla om pengar. Det kan inte bara handla om att sälja så mycket som möjligt. Ibland måste man, även i sin yrkesutövning, stå upp för sina principer.

 

Så nu sitter det, tyvärr, en frystejpbit ovanför mitt brevinkast som säger "Ingen Arjeplogar'n tack!". För hur mycket jag än tycker om Lotta, så kan jag inte göra något annat. Jag är brun. De hatar mig och det får de gärna göra därute. Men härinne, här i mitt hem får man inte hata mig.