Det som sker just nu i samhället är att det läggs för lite pengar till offentliga sektorn till att klara av belastningen för att alla som behöver hjälp ska få den hjälp de förtjänar. Det gäller egentligen alla delar. Äldrevården, handikappomsorgen, socialtjänsten i sin helhet, sjukvården...
Det har lett till att många ideella aktörer trätt in och backat upp staten. Om det kan man ju tycka vad man vill. Jag personligen tycker att det i sig är skit, eftersom ideella aktörer inte granskas på samma sätt, och kort och gott tycker jag det handlar om att människor i nöd ska bemötas lika och att ideella sektorn inte kan backa upp en sån grej lika bra som staten. Värdegrunden helt enkelt...
Men samtidigt är vi alla rätt tacksamma att så sker. Annars skulle det ju finnas dem som verkligen faller mellan stolarna. Det är ju vansinnigt skönt att veta att det åtminstone finns nån typ av plan B! Och som ideellt engagerad, som jag personligen är, så är det ju jättekul att få cred utifrån åtminstone, som kompensation för det faktum att jag inte får lön innifrån.
Samtidigt kom ämnet om kostnader upp. Att det inte är så lätt att vara aktiv i föreningslivet, då det kostar så mycket och fattigdomen ökar bland barnfamiljerna. Och det är helt sant.
Idrotten lyftes som exempel.
Och här vill ju jag verkligen hoppa på kritik-tåget!
För det är ju jävligt intressant att idrotten ska kosta familjerna så mycket pengar, då det ofta är dem som får de lilla kommunala medel som finns! Inte nog med att de får alla pengarna, de får dessutom uppmärksamheten! Hur många sidor i er lokala blaska läggs på sporten? Och som näst intill omedelbart resultat av detta roffar idrotten åt sig mängder av stipendier och utmärkelser för ungdomssatsning. Och vem är det som regel som får dessa priser? Jo tränarjäveln som är 40 bast och har hängbuk!!! Ungdomspriserna går till vuxna! Är det rimligt? Faktum är att idrotten från gräsrot till topp styrs rakt av av vuxna. Jag har spelat både volleyboll och fotboll och inte en enda gång har jag blivit ställd konstruktiva frågor av min idrottsförening som jag varit medlem i kring hur JAG upplever organisationen. Inte en enda gång har jag hört talas om att den föreningens valberedning (såvida de alls har en) frågat en av de lilla medlemmarna om den kan fundera på att sitta i styrelsen.
Det finns självklart skitbra saker med idrotten. Det skapar verkligen en känsla av tillhörighet för ungdomarna. De lär sig laganda och sportslighet och det är ingenting att missakta med det. Och med tanke på den tid vi lever i, att vi tar buss eller bil överallt och arbetar med stillasittande inne-jobb istället för att flänga runt i skogen, att vi i tidig ålder hittar nöje i att röra på oss på fritiden är skitbra. Jag har själv gått från soffpotatis till smyg-hurtis och det gör en enorm skillnad på vardagen. Psykiskt, emotionellt, fysiskt... På alla tänkbara sätt mår man bra av motion! Skitviktigt att få koll på. Men det skulle ju vara direkt sorgligt om det var den enda regelbundna stimuli jag behövde för att må bra när till och med min hund behöver hjärngympa för att vara balanserad!
Summan av kardemumman, och min poäng är ändå att idrottsföreningarna är rätt ruttet uppbyggda. Medlemmarna har inte mycket att säga till om, man märker inte av någon egentlig strävan efter demokrati och jämlikhet och framförallt är den dyr och vuxenstyrd.
Det kanske låter småaktigt? Nja... För ibland kan jag tycka rätt kritiska tankar om Vi Unga, men när man ställer idrottsföreningarna vid sidan så är det bara att konstater att Vi Unga är fantastiskt!
- Vår idé om att lära ungt ledarskap... Vad kan vara mer empowering än att få leda och lära ut något till någon annan?
- Som den lantlolla och by-bo jag innerst inne alltid kommer vara upplever jag att det finns något väldigt fantastiskt i Vi Ungas enkelhet, att man kan göra det var som helst, med vem som helst. Det är som sex fast utan könssjukdomarna!
- Vi Unga inte bara låter, utan sporrar aktivt medlemmarna till att ta plats, lyfta egna frågor, vara så aktiva i beslutsprocessen som möjligt.
- Vi Unga är inte perfekta, men vi strävar hela tiden, aktivt, så att det syns och märks, mot att bli en så demokratisk organisation som möjligt och synliggöra våra egna fel och brister så vi kan gå på offensiven emot dem i försök att bli så jämlika som möjligt.
- Att vara Viungait (åtminstone i Västerbotten) kostar 20 kronor för ett år varav dessa går direkt till ungarnas egen förening, så att de sen helt själva får bestämma vad pengarna ska läggas på! + Att ungdomarna FÅR pengar av oss, via vårt interna bidragssystem, inklusive att vi hjälper dem söka externa medel.
Vi skapar forum för att ungdomar ska få generera sina idéer och se dem bli verklighet. Vi Unga ger inte bara ungdomar något att göra, utan skapar ett egenvärde och förstärker individens egen känsla för hanterbarhet. Och det bästa av allt är att det inte sitter en massa tomtar till vuxna och försöker tolka ungdomar i försök att få fram ett barnperspektiv, utan det kommer gratis, i och med att de är barn allihop. Sug på den vuxenvärlden!
Jag är helt övertygad om att om Vi Unga fick hälften av den mediala uppmärksamhet som idrottsföreningarna så skulle vi vara ett internationellt vidsträckt koncept med där majoriteten svenskar skulle vara medlemmar.
0